Vi testar. Vi testar och ser vad som händer. Vad är det som skall hända? Jag vet inte. Jag vet bara att allt går om man vill. Lita på mig, det finns vägar och det finns genvägar. Bara vi vet vårt mål, så kommer vi fram. Ta min hand, blunda och vänta, vi är strax där.

Jag är född på denna jord. Jag har fått denna själ. Vissa tycker den är djup, vissa tycker den är lättsam. Jag tycker den är djup och lättsam. Jag har vänt och vridit på detta inlägg. Ut och in, fram och tillbaka. Men jag sitter bara och fipplar på tangenterna. Jag vill nämligen berätta för er om mitt mål. Mitt mål om att helt plötsligt ta sig från början till slut utan att hoppa över några steg.

För att återgå till att jag är född på denna jord. En klimp på 3360 gram & 52 cm lång, en vacker septemberdag 1984. En tös med klös och skinn på nästan. Trygg och lugn, glad, men inte jättetunn. Med lite hull om magen, gick jag alltid skrattande ur dagen. Det är ytterst sällan jag inte lyckas med det jag vill. Nu skryter jag inte. Tvärtom. Jag vill bara förmedla min lärdom på mitt sätt. Något jag har lärt mig är att allt går. Det fullkomligt verkligen jättegår om man bara vill. Det finns inget som heter misslyckas, det finns bara olika sätt att lyckas. Att födas med ord som räcker för två har gjort min resa upp på topp men ner i dalar. Ni förstår, att hela tiden ha svar på tal kan göra att man inte alltid vet när man skall sluta rabbla - hur hänger det här ihop med att jag är född på denna jord, men med en inte jättetunn kropp och med ett leende på läpparna. 

Jo, med stabil på jorden, stor i orden och  ett lättsamt synsätt har gjort att jag kunnat  gräva min egna väg. Med en otrolig optimist och ibland viss naivitet har jag ibland grävt mig ned i en grop som jag sedan har fått klura mig ur, hur jag skall komma upp. Men upp har jag kommit och upp på vägen har jag snabbt gått. Jag har också ibland blivit puffad åt rätt håll, lärt mig och bara vricka foten i den lilla håla som istället dykt upp. Jag har tagit mig från början av min resa till dit jag är nu. Där jag är nu, som jag ovan valt att kalla från från början till slut även om jag bara har börjat. Jag har fler slut att nå, men jag trippar så klart på tå, för jag i livet allt vill få.

Jag har vuxit från mina 3360 gram  till 179,5 cm från topp till tå. Dessa centimeter lärdom, inte bara en utan kanske fler än två...

Du frågar om det alltid är bra att vara lättsam. Att alltid veta att man kommer fram, bara att det kan ta lite längre tid. Att allting går, bara man tar en annan väg. Självklart inte min vän. Det har gjort ont, det har bränts och tankarna mina har fått ta ett varv eller två. Men jag kan lova dig, att det har ordnat sig. Det ordnar sig för dig med fina du, ta bara en annan väg eller tänk en gång till. Vi kommer fram. Jag lovar. 

Jag når mitt mål för jag på olika vägar vågar gå. När jag kommer fram till ett stup, vänder jag mig om och söker efter rätt väg, ibland med ett gigantiskt tjut. Jag kommer fram till mitt uppsatta mål, eftersom jag vet att allt är möjligt det tar ibland bara lite längre tid. 

Tack livet för du med mig vill gå. Vi lever idag som det vore den sista och i morgon som det vore den första. 

Med åldern kommer inte bara gråa hår och längre tår. Det kommer också vishet. Vad jag menar med ålder och vishet är såklart otroligt personligt - vad är inte det. Den ena är inte den andra lik. Men jag märker skillnad på då och nu. Nu och då. Trots att mina år på jorden får plats på nästan sex händer har jag lärt mig mycket. Mycket mer än jag någonsin trott. 

Jag tillhörde den eliten som kollade på allt och alla. Funderade över människors liv och val. La mig i relationer och människors tankar innan de ens bett om det, oftast utan deras vetskap. Detta för att diskussionen var mellan mig och min okunskap. Eller ska jag kalla det för otrygghet. Jag kunde till och med sätta

mig före andra. Liksom tycka synd om mig själv när andra gick igenom saker som jag inte kunde förstå. Frågor som bland annat var: hur kan de? De borde? Har de verkligen? Jag la ned timmar av funderingar på andras "jag". Hur kunde mitt liv bli andras liv. Hur kunde jag låta det ske. Omöjligt. Vansinnigt. 

Det gamla talesättet en annan olycka är någons lycka. Det må så vara. Men den enas kan inte vara flera - den kan bara vara den ena eller den andra.

Men nu står jag här. Faktiskt mer gråhårig än då, men med lika långa tår - och bryr mig inte. Inte ett dugg. Hur hann jag? Hur många timmar hade jag? Nu fyller jag mina tjugofyra timmar, mitt dygn, med mitt egna liv. 

Jag bryr mig bara om de jag har runt mig. De jag kan kalla mina. De som står bakom mig i alla väder. Jag behöver inte visa världen någon annan sida än den som är mig riktig. Jag behöver bara visa sanningen för att få mig att förstå. 

 Jag är glad. Otroligt glad! Glad över att jag inte tillhör den ovanstående eliten. Att jag enbart lever mitt liv genom mig, på min bekostnad. Inte genom andra, på andras bekostnad. Jag är också glad att jag hittat mitt liv. Det som jag vill leva. Att jag skippar jämförelsen med världen runt om mig. Gör det jag vill, det jag ska. Struntar i andra. Är trygg och glad, stark i mig själv. Lång väg, men värd att gå.

Vem kunde tro att nyöppningen av mina gamla kåserier skulle handla om djupa dalar och hala isar...

Nu är det jul i vårt hus. Hörs sedan.

Vart hittar du lugnet frågar hon. Jag finner det vid andra sidan svarar jag. Sidan jag har när jag sneglar över axeln. 

Ta mig tillbaka dit. Dit där mossan växer och där fåglarna kvittrar. Där träden är din bästa vän som håller alla dina hemligheter hemliga. Där du kan skrika, skratta och gråta utan att någon ser eller hör. Där du kan vända kappan efter vinden. 

Vi avslutar vårt samtal, hon och jag. Vi säger till slut, innan vi skiljs "vad vet du. Vad vet du om månljuset? Om solen? Kommer du aldrig tillbaka? Jag vet inte. Men folk viskar om oss - vi bryr oss inte om dem. Titta rakt fram och gå din egna väg..."

Det börjar regna, det knastrar mot bläcket. Jag vaknar från mina drömmars drömmar. Varför är drömmar inte verklighet och varför slår vissa drömmar in. Ibland kan man vilja sluta drömma för att man inte vill tro på drömmen. Den dröm som gör att det förändras. Det som står i stjärnorna. Men, när stjärnan faller kan man knipa med ögonen, hoppas att önskan slår in och att himlen inte är gjord av sten..

Jag vill måla min tavla om och om igen. Jag vill vandra över höga berg. Andas kristallklar luft och bära livet med mina starka armar. Armar fyllda med kraft och energi. Jag kommer aldrig vika trots att jag låtit mig falla omkull ibland.

Tack livet. Tack för att du visar mig hur fint det är. Hur underbart det är att leva. Tack för att du får mig att känna. Att du ständigt gör mig påmind om verkligheten. Jag går inte isär, när jag går med dig...

Jag har ingen bild,

men jag låter orden tala.

När det plötsligt händer. Händer det. Jag är tillbaka. Är det för att stanna? Jag vet inte. Varför måste vi bestämma? Varför måste vi veta? Kan vi inte bara vara här och nu. Se vad som händer. Måste jag svara på det. Vill ni veta?

Att vara tillbaka. Att vilja skriva är det ett tecken på sundhet eller är det tecken på något annat? Måste allt man söker efter visa sig i ett tecken innan man bestämmer sig. Måste man hitta magkänslan innan man skall vara säker. Vem har bestämt att magkänslan är den rätta känslan? Är det jag som bestämmer det eller är det trendens trender som gör att man vill följa med på inne-vågen?

Vem bestämmer vad som är inne eller ej. När mina ben var barn så fanns det alltid en självklar ledare i gänget. När mina ben nu är vuxna är jag min egna ledare. Är det fel att vilja leda sig själv för att man är stark och vill ro om sitt liv för att det är så man vill leva det? Vissa kan kalla det ren egoism. Inte jag. Jag kallar det sunt välmående. Välmående i den bemärkelsen att man gör det som är bäst för en själv, så att man ska vandra på stigen genom livet och göra det man vill. För att titta bakom axeln och bli dyster är inget som stigen vill när den ledde in dig på fel väg. Dock har jag hört att med åren (mina unga sådana) gör man det som är bäst för en själv.

Kanske får du en puff av vinden som stryker förbi när du vandrar. Ibland blåser det åt fel håll, ibland är det den som fått i uppgift att leda dig med vägledning genom livet. För vissa är det någon nära som gått bort, för andra är det någon som gått bort som inte är nära.

När jag är som jag är, kanske vissa tycker att jag är egenkär. Men så må det då vara. Jag vill gå på min stig. Jag vill gå fel. Det som händer nu är att jag går saktare och hinner tänka en gång extra. Vissa säger att man blir visare med åren som går. Även med händelser som sker. För mig stämmer det. Dock bor det en rebellisk tonåring i min kropp som är naiv och nyfiken. Den tonåringen är fantastisk - ibland får jag dämpa henne. Ibland låter jag henne ta över. 

Att se rövar på tv

Ett, tu, tre. 

Godmorgon säger den här mamman. Det är lördag och vi har tassat upp för en timma eller två sedan. Jag är vaken. Vi är vakna. Vi tar det lugnt. Vi bara är. Men plötsligt skriker det till. 

Mamma, mamma! Det är rövar på TV. Var tvungen att dubbelfråga - rövar? Ja, mamma! Rövar mamma. Rövar! Och vi vågar inte se. Det är läskigt...

Att Ronja Rövardotter var döpt innan hon föddes var tur, men att mina två små väljer att vränga orden lite då och då får livet en gnutta roligare. Liksom lättsammare. Rövare som rövar, allt är en tolkningsfråga...

Igår berikades jag av en fin bukett full med vårens färger. Jag fullkomligt Ä.L.S.K.A.R blommor. Det finns nog inte något vackrare i ett hem. Blir tacksam och glad :) Vill frysa in dem så att de håller sig i flera veckor. Kanske en dum idé? 

Idag ska godingarna och jag hälsa på kusinerna bus. Även passa på att snussa på lillsessan. Sedan lämnar jag barnen till M. Får se vad jag sedan skall hitta på. Kanske blir det jobb i några timmar. Lite att bocka av känner jag. En löprunda? Vi får se.
Hur har ni det idag? Vad gör ni idag? 
Ta hand om er!
KRAM

Att inte vilja.

men ändå göra.

Jag vill inte skriva. Men jag gör det än då. Jag vill inte äta men istället för inget tar jag hellre gånger två. Mina ögonlock vill inte vara vakna men ändå är ska jag vara pigg som få. Tänk om jag ändå en rak väg kunde få gå. 

Att hamna i tankarnas spiral när jag inte är beredd ger mig en svindlande känsla. Att släppa kontrollen över mitt liv, mina tankarna och mina handlingarna får mig att blunda. Varför tänka logiskt när man helt enkelt kan tänka ologiskt och komma fram till än ännu bättre lösning än just sanningen. Varför tro på det första som kommer upp istället för det sista?

Det är kanske så att du läser mig som få. Men jag måste säga att min kropp och min själv är starkare än vad jag någonsin kan förstå. Det är ett stort kliv som jag tar, men tänker för mig själv att det är inte det enda jag har.

Kanske svår att tolka? Inte alls. Välj vad du vill. Jag väljer att inte sitta still. 

Jag är välkommen i mitt liv. Jag är inte en spelande gäst. Jag är trygg med mig själv och vet vad jag vill allra mest. Att se mig själv som en levande illusion. Låta tankar och funderingar ta över min tron, är det sista jag vill göra. Låt mig göra det till ett minne blått. Mitt liv vill jag helt enkelt leva fullt ut och flott. 

Att ta dagen som den kommer är mitt ständiga mantra. Det räddar mig när jag är på väg att kantra. En trygghet stark som få kommer leda mig till den spirande väg jag vill gå.

Kram

MAMMAPANIK!

Godmorgon på er!

Det är en fantasisk ny fas. Nu har liten blivit stor. Killen har från ena dagen till den andra kastat blöjan och dragit på kallingarna. Nu har jag inte några småbarn längre. Vad hände och hur hände det. TVÅ BLÖJFRIA BARN! Det är otroligt. 

Vi har pratat länge med lillkillen om att sluta med blöja. Lika dant gjorde vi med Iris. Gjorde inte det hela till en stor grej och lika dant som I slängde H av sig blöjan och är nu blöjfri! Hejja hejja. Mamman gråter en skvätt eller två. Tycker det är lite konstigt och funderar på vad mitt nästa projekt blir. Kanske leva i nuet. 

Min fina fina korv. 

SAMTIDIGT

- Gör mig galen!

Mamma!!! MAmma!! MAMMA!!!! MAAAAMMMAAAA!! 

mammammammamammamammamamma!!!

Ipaden funkar inte. Jag vill inte se på detta. Jag vill måla. Jag vill spela spel. Jag är hungrig. Törstig! Kissenödig! 

Allt kommer samtidigt. Det är få gånger mitt tålamod testat men denna fas vi är inne i nu. Denna "det-ska-ske-nu-allt-på-en-och-samma-gång" gör mig galen. Det spelar inte någon roll vad vi gör eller vad jag gör för jag skall samtidigt vara någonstans mer. Min hjärna räcker inte till. Gubben som springer där uppe har eld under fötterna. Signalerna som skall placeras i rätt fack placeras i fel. Det är ständig överhettning och mina armar snurrar runt som kaffekopparna på liseberg. 

Jag måste ta tillbaka kontrollen. Jag måste hitta rätt väg, rätt rutin. Som det är nu är jag van vid problemlösning. Det är ytterst sällan jag inte får ut ett svar på en fråga. En lösning ligger ofta lite längre än vad min näsa räcker. Men nu, när båda mina två små blå testar mig konstant får jag inte ihop det. 

Sätter mig ned och rannsakar mig själv. Kommer till insikt. Möter sanningen. SKRIKER på mig själv. Va fasen Lindie. Det är du som skapat dessa behov. Hur många gånger har jag bitit mig i tungan. Stoppat orden och skällt på mina tankar? Miljoner! NÄR BARNEN GÖR NÅGOT LÅT DE GÖRA DET KLART. De behöver inte ha en ny lek när de redan leker. Jag behöver inte lägga mig i. Om de målar behöver jag inte fråga om vi ska plocka fram legot. När de leker med lego behöver jag inte plocka fram leran. Hur lång tid tar det här att ändra? En vana tar tre veckor sägs det. Är detta en vana? Klart det är! 

Så om tre veckor har jag skapat en ny vana - den optimala vanan som säkert är mer än ovana. Jag kanske bara ska acceptera. Kanska ska sluta hyperventilera. Kanske ska låta det vara som det är. Det ordnar sig. Det gör det alltid. 

Känner att när som helst. NÄR SOM HELST! Glömmer jag detta inlägg som en guldfisk och tycker att livet är fantastiskt underhållande. 

Kram på er!

Jag bara känner det

i hela kroppen!

Jag som i vanliga fall har en mini-näsa har på detta foto en jätte-näsa. Smaskigt.
Ni vet när ni känner den där känslan i hela kroppen. Att något är på gång. Att något som man fick reda på. Där det absolut inte finns några grunder för dess information. Bara ovetenskapligt vetande. Men jag känner det. Alltså det spritter i kropp och i topp. Jag tycker det är fantastiskt spännande. Kanske går jag händelserna i förväg, men jag vet att 2015 kommer att bli mitt år. Som så mångas andras år. 
Det kommer bi vårar år. Det kommer bli ett fantastiskt år. Det kommer bli ett underbar år. Så håll fast i det ni hittar, lägg in en stöt och kör. 
Glöm inte att bry er mindre om de som tar energi och mer om de som ger energi. Glöm inte heller att berätta vad du tycker och tänker. Vad är det värsta som kan hända?
KRAM