Nu låter väl rubriken värre än vad den är - men nej jag ammar inte mitt barn. Med detta sagt innebär det INTE att jag INTE älskar eller bryr mig om mitt barn mindre än vad de mammor som ammar gör. Jag ser det mer som att när mitt barn är mätt & nöjd är hans mamma glad & lycklig i sitt hjärta.
Innan du börjar läsa vill jag bara säga - ta det här inlägget med en liten nypa salt....
Nu tycker ni kanske jag är galen & att jag fått ett frispel. Kanske är det de jag fått, men är lite trött på att möta höjda ögonbryn & korta toner.
För er som har tuttar som är gjorda av moder natur, en skänk från ovan - grattis säger jag till er! Och för er som trilskas, ilskas & lyckas med sår, smärta, pumpning och envishet - grattis till er! Respekterar verkligen allas beslut, vi är ju trotts allt olika...
När Iris föddes hade jag problem med amningen från starten. Hon fick liksom inte rätt grepp. Med hjälp av den fantastiska amningsnappen funkade allt toppen: mamma lugn = bebis lugn. Efter någon vecka skrek Iris dag ut & dag in. Självklart gjorde jag allt för att få henne nöjd, men inget funkade. När jag sedan uteslöt alla mjölkprodukter, åt bara soya & havreprodukter så funkade Iris mage igen och vi fick en glad bebis. Dessvärre sinade mjölken & ersättning blev ett faktum...
Ny bebis kom...
När bebis kom kan jag erkänna att jag inte till 100% kände att amning var något för mig. Men ville absolut inte ge upp den tanken. Självklart skulle jag ge det en chans. Kanske hade jag fått super-tuttar nu? Vem visste? Så fort Lillen ploppa ut var det dags för amning. Med en viss lustig känsla i min kropp, men med allas övertalande ord om att detta är så naturligt & att det absolut bästa för ditt barn så var det bara att kämpa på. (Förtydligande:Är naturligt & jättebra!). Förklarade för alla inblandade att med Iris var det problem och att jag ville ha en amningsnapp. Väl på BB spred jag mitt budskap bland personalen om mitt önskemål om amningsnapp, men istället skulle alla dra och klämma på mina bröst. Visst tänkte jag, skit i nappen så ser vi vad som händer.
En eller kanske två personer i personalen höll med mig och förstod mej, men dessvärre var jag lite för känslomässigt svag så jag gav helt enkelt upp. Så gjorde även mina bröst. När det sedan var dags för amning rann det bara blod, hade inget att greppa i & mina tårar sprutade av smärta. MEN, det är bäst att amma ditt barn, även om reaktionen av blodblandad mjölk kan få han att kräkas. Hade själv inte velat dricka denna blandning. När denna incident inträffade jobbade en urgullig dam på BB som jag pratade mycket med. Lillen skrek för att han var hungrig & jag bad om råd. Då berättade hon att hon ej får erbjuda mig ersättning eftersom man ska förspråka amning, men att om jag bad om det skulle lillen få det. Sagt & gjort fick han ersättning & blev nöjd & lugn... Efter det bestämde jag mig för att ge upp amningen & börja enbart med ersättning. För oss fungerar det fantastiskt bra.
Det värsta av allt är att jag bad alla om hjälp. Gjorde enligt konstens alla regler men ändå funkade inte det. Hade de lyssnat på mig & M från början hade jag kanske ammat han nu... Men nu är det som det är - inget konstigare än så!
Knäppt att jag skriver om detta här på min blogg. Är ganska personligt. Men tror det är nyttigt & jag står för vad jag tycker och tänker. Tycker alla ska få tycka och tänka men samtidigt respektera.
Menar så klart inte, på något sätt, att ni ska hålla med mig - bara att ni ska acceptera att jag är jag & att du är du. Inget jobbigare än så.
Varför jag tar upp detta nu?
Jo, för att jag mött de ögonbryn & den korta tonen i folks röster, proffesionella som vanliga härliga människor. Låt oss bara vara olika - man vet inget om man knte varit med om samma sak själv.
När vi lämnade BB sa en kvinna att jag skulle förbereda mig på folks dumma åsikter. Men trodde inte de skulle vara så avslöjande om vad folk verkligen tyckte & tänkte. Alla upplever vi situationer olika - Kanske verkar de likvärdiga på utsidan, men på insidan känns de kanske olika...
Så var det med det...
KRAM på er...
