Det är konstigt. Sitter i väntrummet på vårdcentralen & inväntar min tur. Det är ingen fara med mig, men jag får så mycket tankar inom mig. Livets öde, vem bestämmer det?
Här sitter en fräsch dam, säkert över 80 år, med grön eyeliner, rosa kläder med rosa halsband & ett jättesilver-ring på sitt lillfinger. Två äldre män, en som verkar lite sämre än den andra, blekare & vissnare på något vis. En dam till, kanske 70 år som har svårigheter med att gå, stå & tala... Och så "lilla" jag.
Mitt hjärta blöder. Har damen i 70 års åldern det jobbigt? Varför är hon här själv? Har hon ingen familj eller någon i sin närhet som har tid att följa med - eller vill hon va ensam? Lider hon av sin nedsatthet? Är hon ledsen? Gråter hon?
Nu gråter jag, inombords. Har blivit väldigt känslomässig, speciellt sedan barnen kom. Börjar lätt gråta i öppenhet & ja, det är skönt. Alltså att kunna gråta. Det är fint att gråta tycker jag... Vackert på något oförklarligt sätt..
Jag kommer ej få svar på mina frågor om damen i 70 års åldern, jag kommer tänka på henne under en stund till, sedan kommer hon vara ett minne. Jag hoppas hennes hjärta & huvud är fulla av underbara minnen - jag hoppas hon är lycklig..
Nu är det snart min tur... Ta hand om er...
Kram