 |
Vår Iris, bara någon timma gammal.... |
Som jag skrev i mitt förra inlägg var jag på MVC idag. Alla värden var toppen & magen växer som den ska. Bebis har nu fixerat sig & ligger i sitt "mag-spa" för att enbart gotta till sig. Är så mysigt. Ska bli underbart att få snosa på bebis igen... Vår bebis...
Ju närmare vi kommer förlossningen med bebis i magen, desto mer funderar jag över lillans förlossning. Hur den var... Hur jag upplevde den... Smärta... Funderingar... Tankar... Så nu skriver jag ned min förlossning i ord för er. Både för min skull & kanske för någon annans!
Iris förlossning...
Den 19 juni var det från början tänkt att lillan skulle komma. Vi bodde hemma hos M:s föräldrar eftersom huset inte var färdigt ännu. Dagarna gick, jag var mentalt inställd på att jag skulle gå över. Därför tror jag inte att det riktigt blev en så lång väntan. Eller, jag menar. Tror att jag gjorde mig själv en tjänst när jag inte stirrade mig blind på ett datum. Dagarna jag gick över kändes inte så jobbiga.
Måndag den 28 juni var jag på MVC för ett vanlig besök. Inte hos min barnmorska eftersom hon var på semester utan till en vikarie. Gick jättebra vi pratade & helt plötsligt ringde hon förlossningen och bokade en tid på lördagen den 2 juli. Hon förklarade aldrig varför hon skulle ringa förlossningen, så jag antog att tiden var för en kontroll till, men på förlossningen denna tiden. Efter lite prat & frågor var jag tvungen att höra om tiden. Något jag skulle tänka på? Då sa barnmorskan att ja, du tar med dig din bb-väska, dina papper & din legitimation så att du är redo för att föda! Oj, wow tänkte jag. Hade inte riktigt förstått att bebisen i magen skulle komma ut. Att vi bokade in en tid, till vår förlossning.
Den 1 juli vid 08.00 vaknade jag av att jag hade en liten konstig känsla i min mage. Nästan som lite mensvärk - molvärk. Tänkte inte så mycket på det eftersom jag hört att det kan vara så några dagar innan förlossning.
Gick ned & åt frukost. Planen för dagen var att sy lite saker till bebisen så efter jag ätit plockade jag fram symaskinen. Började känna att det gjorde lite mer ont, men var hanterbart & gick över efter några andetag. Sydde, andades, sydde, andades, så höll jag på i ett par timmar. M ringde & frågade hur det var. Sa att det hade börjat kännas lite och att det nog var på gång men att han kunde jobba klart så kunde vi invänta tills han kom hem med att se om vi skulle åka in eller ej.
Efter det samtalet kom värkarna tätare& tätare. Kommer ihåg att jag hängde mig i trappan, vankade fram & tillbaka. Satt, stod, pustade & andades. Jag ringde upp till förlossningen & berättade läget. Sköterskan tyckte jag skulle ta en panodil & se. Detta kunde ta en stund eftersom jag var förstföderska & att smärtan inte var så farlig.
M ringde igen & vi pratade en stund. Under tiden vi pratade klockade han värkarna & tyckte nog att det var dags för han att komma hem. Värkarna höll i sig & kom regelbundet. Ringde förlossningen, åkte in vid klockan 14.00 och det visade sig att jag var öppen 6 cm.
Inlagd & påklädd med förlossningens otroligt fina kläder var vi nu redo för att vårt lilla knyte skulle möta världen. Jag hade bestämt mig sedan innan, att om inte smärtan var olidlig ville jag inte har något annat än lustgas.
Vi lyssnade på musik, jag satt på pilatesbollen & gick i "gå-stolen". Tiden gick & när jag var öppen 8 cm frågade barnmorskan om jag ville ha smärtlindring. Sa bara att om det inte blir värre än det här - vill jag inte ha någon.
"Plötsligt" var jag öppen 10 cm. Fick inte några krystvärkar, men hade regelbundna "vanliga" värkar. Iris hjärtljud gick ned, barnmorskan bad sköterskan ringa läkaren som kom inom några sekunder... Det jag sedan kommer ihåg är att läkaren tar upp en sax, jag grips lite av panik & tar i från kung & fosterland. Ut kommer den finaste tjejen i världen, förlossningen är över & vi har fått vår lilla skatt, som vi sedan döpte till Iris....
Sammanfattning...
Som jag ser det nu hade jag en fantastisk första förlossning. Tror inte den kunde blivit bättre för oss. Allt gick bra, inga komplikationer & den underbara bebisen som legat i magen har gett oss ett underbart liv. Att föda barn är bland det häftigaste jag någonsin gjort. Tänk hur vår kropp fungerar - fantastiskt...!
Det här var min berättelse om Iris förlossning. Hoppas snart kunna uppdatera min andra...
Ta hand om er!
STOR KRAM