Att se rövar på tv

Ett, tu, tre. 

Godmorgon säger den här mamman. Det är lördag och vi har tassat upp för en timma eller två sedan. Jag är vaken. Vi är vakna. Vi tar det lugnt. Vi bara är. Men plötsligt skriker det till. 

Mamma, mamma! Det är rövar på TV. Var tvungen att dubbelfråga - rövar? Ja, mamma! Rövar mamma. Rövar! Och vi vågar inte se. Det är läskigt...

Att Ronja Rövardotter var döpt innan hon föddes var tur, men att mina två små väljer att vränga orden lite då och då får livet en gnutta roligare. Liksom lättsammare. Rövare som rövar, allt är en tolkningsfråga...

Igår berikades jag av en fin bukett full med vårens färger. Jag fullkomligt Ä.L.S.K.A.R blommor. Det finns nog inte något vackrare i ett hem. Blir tacksam och glad :) Vill frysa in dem så att de håller sig i flera veckor. Kanske en dum idé? 

Idag ska godingarna och jag hälsa på kusinerna bus. Även passa på att snussa på lillsessan. Sedan lämnar jag barnen till M. Får se vad jag sedan skall hitta på. Kanske blir det jobb i några timmar. Lite att bocka av känner jag. En löprunda? Vi får se.
Hur har ni det idag? Vad gör ni idag? 
Ta hand om er!
KRAM

Att inte vilja.

men ändå göra.

Jag vill inte skriva. Men jag gör det än då. Jag vill inte äta men istället för inget tar jag hellre gånger två. Mina ögonlock vill inte vara vakna men ändå är ska jag vara pigg som få. Tänk om jag ändå en rak väg kunde få gå. 

Att hamna i tankarnas spiral när jag inte är beredd ger mig en svindlande känsla. Att släppa kontrollen över mitt liv, mina tankarna och mina handlingarna får mig att blunda. Varför tänka logiskt när man helt enkelt kan tänka ologiskt och komma fram till än ännu bättre lösning än just sanningen. Varför tro på det första som kommer upp istället för det sista?

Det är kanske så att du läser mig som få. Men jag måste säga att min kropp och min själv är starkare än vad jag någonsin kan förstå. Det är ett stort kliv som jag tar, men tänker för mig själv att det är inte det enda jag har.

Kanske svår att tolka? Inte alls. Välj vad du vill. Jag väljer att inte sitta still. 

Jag är välkommen i mitt liv. Jag är inte en spelande gäst. Jag är trygg med mig själv och vet vad jag vill allra mest. Att se mig själv som en levande illusion. Låta tankar och funderingar ta över min tron, är det sista jag vill göra. Låt mig göra det till ett minne blått. Mitt liv vill jag helt enkelt leva fullt ut och flott. 

Att ta dagen som den kommer är mitt ständiga mantra. Det räddar mig när jag är på väg att kantra. En trygghet stark som få kommer leda mig till den spirande väg jag vill gå.

Kram

MAMMAPANIK!

Godmorgon på er!

Det är en fantasisk ny fas. Nu har liten blivit stor. Killen har från ena dagen till den andra kastat blöjan och dragit på kallingarna. Nu har jag inte några småbarn längre. Vad hände och hur hände det. TVÅ BLÖJFRIA BARN! Det är otroligt. 

Vi har pratat länge med lillkillen om att sluta med blöja. Lika dant gjorde vi med Iris. Gjorde inte det hela till en stor grej och lika dant som I slängde H av sig blöjan och är nu blöjfri! Hejja hejja. Mamman gråter en skvätt eller två. Tycker det är lite konstigt och funderar på vad mitt nästa projekt blir. Kanske leva i nuet. 

Min fina fina korv. 

SAMTIDIGT

- Gör mig galen!

Mamma!!! MAmma!! MAMMA!!!! MAAAAMMMAAAA!! 

mammammammamammamammamamma!!!

Ipaden funkar inte. Jag vill inte se på detta. Jag vill måla. Jag vill spela spel. Jag är hungrig. Törstig! Kissenödig! 

Allt kommer samtidigt. Det är få gånger mitt tålamod testat men denna fas vi är inne i nu. Denna "det-ska-ske-nu-allt-på-en-och-samma-gång" gör mig galen. Det spelar inte någon roll vad vi gör eller vad jag gör för jag skall samtidigt vara någonstans mer. Min hjärna räcker inte till. Gubben som springer där uppe har eld under fötterna. Signalerna som skall placeras i rätt fack placeras i fel. Det är ständig överhettning och mina armar snurrar runt som kaffekopparna på liseberg. 

Jag måste ta tillbaka kontrollen. Jag måste hitta rätt väg, rätt rutin. Som det är nu är jag van vid problemlösning. Det är ytterst sällan jag inte får ut ett svar på en fråga. En lösning ligger ofta lite längre än vad min näsa räcker. Men nu, när båda mina två små blå testar mig konstant får jag inte ihop det. 

Sätter mig ned och rannsakar mig själv. Kommer till insikt. Möter sanningen. SKRIKER på mig själv. Va fasen Lindie. Det är du som skapat dessa behov. Hur många gånger har jag bitit mig i tungan. Stoppat orden och skällt på mina tankar? Miljoner! NÄR BARNEN GÖR NÅGOT LÅT DE GÖRA DET KLART. De behöver inte ha en ny lek när de redan leker. Jag behöver inte lägga mig i. Om de målar behöver jag inte fråga om vi ska plocka fram legot. När de leker med lego behöver jag inte plocka fram leran. Hur lång tid tar det här att ändra? En vana tar tre veckor sägs det. Är detta en vana? Klart det är! 

Så om tre veckor har jag skapat en ny vana - den optimala vanan som säkert är mer än ovana. Jag kanske bara ska acceptera. Kanska ska sluta hyperventilera. Kanske ska låta det vara som det är. Det ordnar sig. Det gör det alltid. 

Känner att när som helst. NÄR SOM HELST! Glömmer jag detta inlägg som en guldfisk och tycker att livet är fantastiskt underhållande. 

Kram på er!