Vi testar. Vi testar och ser vad som händer. Vad är det som skall hända? Jag vet inte. Jag vet bara att allt går om man vill. Lita på mig, det finns vägar och det finns genvägar. Bara vi vet vårt mål, så kommer vi fram. Ta min hand, blunda och vänta, vi är strax där.

Jag är född på denna jord. Jag har fått denna själ. Vissa tycker den är djup, vissa tycker den är lättsam. Jag tycker den är djup och lättsam. Jag har vänt och vridit på detta inlägg. Ut och in, fram och tillbaka. Men jag sitter bara och fipplar på tangenterna. Jag vill nämligen berätta för er om mitt mål. Mitt mål om att helt plötsligt ta sig från början till slut utan att hoppa över några steg.

För att återgå till att jag är född på denna jord. En klimp på 3360 gram & 52 cm lång, en vacker septemberdag 1984. En tös med klös och skinn på nästan. Trygg och lugn, glad, men inte jättetunn. Med lite hull om magen, gick jag alltid skrattande ur dagen. Det är ytterst sällan jag inte lyckas med det jag vill. Nu skryter jag inte. Tvärtom. Jag vill bara förmedla min lärdom på mitt sätt. Något jag har lärt mig är att allt går. Det fullkomligt verkligen jättegår om man bara vill. Det finns inget som heter misslyckas, det finns bara olika sätt att lyckas. Att födas med ord som räcker för två har gjort min resa upp på topp men ner i dalar. Ni förstår, att hela tiden ha svar på tal kan göra att man inte alltid vet när man skall sluta rabbla - hur hänger det här ihop med att jag är född på denna jord, men med en inte jättetunn kropp och med ett leende på läpparna. 

Jo, med stabil på jorden, stor i orden och  ett lättsamt synsätt har gjort att jag kunnat  gräva min egna väg. Med en otrolig optimist och ibland viss naivitet har jag ibland grävt mig ned i en grop som jag sedan har fått klura mig ur, hur jag skall komma upp. Men upp har jag kommit och upp på vägen har jag snabbt gått. Jag har också ibland blivit puffad åt rätt håll, lärt mig och bara vricka foten i den lilla håla som istället dykt upp. Jag har tagit mig från början av min resa till dit jag är nu. Där jag är nu, som jag ovan valt att kalla från från början till slut även om jag bara har börjat. Jag har fler slut att nå, men jag trippar så klart på tå, för jag i livet allt vill få.

Jag har vuxit från mina 3360 gram  till 179,5 cm från topp till tå. Dessa centimeter lärdom, inte bara en utan kanske fler än två...

Du frågar om det alltid är bra att vara lättsam. Att alltid veta att man kommer fram, bara att det kan ta lite längre tid. Att allting går, bara man tar en annan väg. Självklart inte min vän. Det har gjort ont, det har bränts och tankarna mina har fått ta ett varv eller två. Men jag kan lova dig, att det har ordnat sig. Det ordnar sig för dig med fina du, ta bara en annan väg eller tänk en gång till. Vi kommer fram. Jag lovar. 

Jag når mitt mål för jag på olika vägar vågar gå. När jag kommer fram till ett stup, vänder jag mig om och söker efter rätt väg, ibland med ett gigantiskt tjut. Jag kommer fram till mitt uppsatta mål, eftersom jag vet att allt är möjligt det tar ibland bara lite längre tid. 

Tack livet för du med mig vill gå. Vi lever idag som det vore den sista och i morgon som det vore den första. 

Med åldern kommer inte bara gråa hår och längre tår. Det kommer också vishet. Vad jag menar med ålder och vishet är såklart otroligt personligt - vad är inte det. Den ena är inte den andra lik. Men jag märker skillnad på då och nu. Nu och då. Trots att mina år på jorden får plats på nästan sex händer har jag lärt mig mycket. Mycket mer än jag någonsin trott. 

Jag tillhörde den eliten som kollade på allt och alla. Funderade över människors liv och val. La mig i relationer och människors tankar innan de ens bett om det, oftast utan deras vetskap. Detta för att diskussionen var mellan mig och min okunskap. Eller ska jag kalla det för otrygghet. Jag kunde till och med sätta

mig före andra. Liksom tycka synd om mig själv när andra gick igenom saker som jag inte kunde förstå. Frågor som bland annat var: hur kan de? De borde? Har de verkligen? Jag la ned timmar av funderingar på andras "jag". Hur kunde mitt liv bli andras liv. Hur kunde jag låta det ske. Omöjligt. Vansinnigt. 

Det gamla talesättet en annan olycka är någons lycka. Det må så vara. Men den enas kan inte vara flera - den kan bara vara den ena eller den andra.

Men nu står jag här. Faktiskt mer gråhårig än då, men med lika långa tår - och bryr mig inte. Inte ett dugg. Hur hann jag? Hur många timmar hade jag? Nu fyller jag mina tjugofyra timmar, mitt dygn, med mitt egna liv. 

Jag bryr mig bara om de jag har runt mig. De jag kan kalla mina. De som står bakom mig i alla väder. Jag behöver inte visa världen någon annan sida än den som är mig riktig. Jag behöver bara visa sanningen för att få mig att förstå. 

 Jag är glad. Otroligt glad! Glad över att jag inte tillhör den ovanstående eliten. Att jag enbart lever mitt liv genom mig, på min bekostnad. Inte genom andra, på andras bekostnad. Jag är också glad att jag hittat mitt liv. Det som jag vill leva. Att jag skippar jämförelsen med världen runt om mig. Gör det jag vill, det jag ska. Struntar i andra. Är trygg och glad, stark i mig själv. Lång väg, men värd att gå.

Vem kunde tro att nyöppningen av mina gamla kåserier skulle handla om djupa dalar och hala isar...

Nu är det jul i vårt hus. Hörs sedan.

Vart hittar du lugnet frågar hon. Jag finner det vid andra sidan svarar jag. Sidan jag har när jag sneglar över axeln. 

Ta mig tillbaka dit. Dit där mossan växer och där fåglarna kvittrar. Där träden är din bästa vän som håller alla dina hemligheter hemliga. Där du kan skrika, skratta och gråta utan att någon ser eller hör. Där du kan vända kappan efter vinden. 

Vi avslutar vårt samtal, hon och jag. Vi säger till slut, innan vi skiljs "vad vet du. Vad vet du om månljuset? Om solen? Kommer du aldrig tillbaka? Jag vet inte. Men folk viskar om oss - vi bryr oss inte om dem. Titta rakt fram och gå din egna väg..."

Det börjar regna, det knastrar mot bläcket. Jag vaknar från mina drömmars drömmar. Varför är drömmar inte verklighet och varför slår vissa drömmar in. Ibland kan man vilja sluta drömma för att man inte vill tro på drömmen. Den dröm som gör att det förändras. Det som står i stjärnorna. Men, när stjärnan faller kan man knipa med ögonen, hoppas att önskan slår in och att himlen inte är gjord av sten..

Jag vill måla min tavla om och om igen. Jag vill vandra över höga berg. Andas kristallklar luft och bära livet med mina starka armar. Armar fyllda med kraft och energi. Jag kommer aldrig vika trots att jag låtit mig falla omkull ibland.

Tack livet. Tack för att du visar mig hur fint det är. Hur underbart det är att leva. Tack för att du får mig att känna. Att du ständigt gör mig påmind om verkligheten. Jag går inte isär, när jag går med dig...

Jag har ingen bild,

men jag låter orden tala.

När det plötsligt händer. Händer det. Jag är tillbaka. Är det för att stanna? Jag vet inte. Varför måste vi bestämma? Varför måste vi veta? Kan vi inte bara vara här och nu. Se vad som händer. Måste jag svara på det. Vill ni veta?

Att vara tillbaka. Att vilja skriva är det ett tecken på sundhet eller är det tecken på något annat? Måste allt man söker efter visa sig i ett tecken innan man bestämmer sig. Måste man hitta magkänslan innan man skall vara säker. Vem har bestämt att magkänslan är den rätta känslan? Är det jag som bestämmer det eller är det trendens trender som gör att man vill följa med på inne-vågen?

Vem bestämmer vad som är inne eller ej. När mina ben var barn så fanns det alltid en självklar ledare i gänget. När mina ben nu är vuxna är jag min egna ledare. Är det fel att vilja leda sig själv för att man är stark och vill ro om sitt liv för att det är så man vill leva det? Vissa kan kalla det ren egoism. Inte jag. Jag kallar det sunt välmående. Välmående i den bemärkelsen att man gör det som är bäst för en själv, så att man ska vandra på stigen genom livet och göra det man vill. För att titta bakom axeln och bli dyster är inget som stigen vill när den ledde in dig på fel väg. Dock har jag hört att med åren (mina unga sådana) gör man det som är bäst för en själv.

Kanske får du en puff av vinden som stryker förbi när du vandrar. Ibland blåser det åt fel håll, ibland är det den som fått i uppgift att leda dig med vägledning genom livet. För vissa är det någon nära som gått bort, för andra är det någon som gått bort som inte är nära.

När jag är som jag är, kanske vissa tycker att jag är egenkär. Men så må det då vara. Jag vill gå på min stig. Jag vill gå fel. Det som händer nu är att jag går saktare och hinner tänka en gång extra. Vissa säger att man blir visare med åren som går. Även med händelser som sker. För mig stämmer det. Dock bor det en rebellisk tonåring i min kropp som är naiv och nyfiken. Den tonåringen är fantastisk - ibland får jag dämpa henne. Ibland låter jag henne ta över.