Med åldern kommer inte bara gråa hår och längre tår. Det kommer också vishet. Vad jag menar med ålder och vishet är såklart otroligt personligt - vad är inte det. Den ena är inte den andra lik. Men jag märker skillnad på då och nu. Nu och då. Trots att mina år på jorden får plats på nästan sex händer har jag lärt mig mycket. Mycket mer än jag någonsin trott. 

Jag tillhörde den eliten som kollade på allt och alla. Funderade över människors liv och val. La mig i relationer och människors tankar innan de ens bett om det, oftast utan deras vetskap. Detta för att diskussionen var mellan mig och min okunskap. Eller ska jag kalla det för otrygghet. Jag kunde till och med sätta

mig före andra. Liksom tycka synd om mig själv när andra gick igenom saker som jag inte kunde förstå. Frågor som bland annat var: hur kan de? De borde? Har de verkligen? Jag la ned timmar av funderingar på andras "jag". Hur kunde mitt liv bli andras liv. Hur kunde jag låta det ske. Omöjligt. Vansinnigt. 

Det gamla talesättet en annan olycka är någons lycka. Det må så vara. Men den enas kan inte vara flera - den kan bara vara den ena eller den andra.

Men nu står jag här. Faktiskt mer gråhårig än då, men med lika långa tår - och bryr mig inte. Inte ett dugg. Hur hann jag? Hur många timmar hade jag? Nu fyller jag mina tjugofyra timmar, mitt dygn, med mitt egna liv. 

Jag bryr mig bara om de jag har runt mig. De jag kan kalla mina. De som står bakom mig i alla väder. Jag behöver inte visa världen någon annan sida än den som är mig riktig. Jag behöver bara visa sanningen för att få mig att förstå. 

 Jag är glad. Otroligt glad! Glad över att jag inte tillhör den ovanstående eliten. Att jag enbart lever mitt liv genom mig, på min bekostnad. Inte genom andra, på andras bekostnad. Jag är också glad att jag hittat mitt liv. Det som jag vill leva. Att jag skippar jämförelsen med världen runt om mig. Gör det jag vill, det jag ska. Struntar i andra. Är trygg och glad, stark i mig själv. Lång väg, men värd att gå.

Vem kunde tro att nyöppningen av mina gamla kåserier skulle handla om djupa dalar och hala isar...