Nu är det jul i vårt hus. Hörs sedan.

Vart hittar du lugnet frågar hon. Jag finner det vid andra sidan svarar jag. Sidan jag har när jag sneglar över axeln. 

Ta mig tillbaka dit. Dit där mossan växer och där fåglarna kvittrar. Där träden är din bästa vän som håller alla dina hemligheter hemliga. Där du kan skrika, skratta och gråta utan att någon ser eller hör. Där du kan vända kappan efter vinden. 

Vi avslutar vårt samtal, hon och jag. Vi säger till slut, innan vi skiljs "vad vet du. Vad vet du om månljuset? Om solen? Kommer du aldrig tillbaka? Jag vet inte. Men folk viskar om oss - vi bryr oss inte om dem. Titta rakt fram och gå din egna väg..."

Det börjar regna, det knastrar mot bläcket. Jag vaknar från mina drömmars drömmar. Varför är drömmar inte verklighet och varför slår vissa drömmar in. Ibland kan man vilja sluta drömma för att man inte vill tro på drömmen. Den dröm som gör att det förändras. Det som står i stjärnorna. Men, när stjärnan faller kan man knipa med ögonen, hoppas att önskan slår in och att himlen inte är gjord av sten..

Jag vill måla min tavla om och om igen. Jag vill vandra över höga berg. Andas kristallklar luft och bära livet med mina starka armar. Armar fyllda med kraft och energi. Jag kommer aldrig vika trots att jag låtit mig falla omkull ibland.

Tack livet. Tack för att du visar mig hur fint det är. Hur underbart det är att leva. Tack för att du får mig att känna. Att du ständigt gör mig påmind om verkligheten. Jag går inte isär, när jag går med dig...

Jag har ingen bild,

men jag låter orden tala.

När det plötsligt händer. Händer det. Jag är tillbaka. Är det för att stanna? Jag vet inte. Varför måste vi bestämma? Varför måste vi veta? Kan vi inte bara vara här och nu. Se vad som händer. Måste jag svara på det. Vill ni veta?

Att vara tillbaka. Att vilja skriva är det ett tecken på sundhet eller är det tecken på något annat? Måste allt man söker efter visa sig i ett tecken innan man bestämmer sig. Måste man hitta magkänslan innan man skall vara säker. Vem har bestämt att magkänslan är den rätta känslan? Är det jag som bestämmer det eller är det trendens trender som gör att man vill följa med på inne-vågen?

Vem bestämmer vad som är inne eller ej. När mina ben var barn så fanns det alltid en självklar ledare i gänget. När mina ben nu är vuxna är jag min egna ledare. Är det fel att vilja leda sig själv för att man är stark och vill ro om sitt liv för att det är så man vill leva det? Vissa kan kalla det ren egoism. Inte jag. Jag kallar det sunt välmående. Välmående i den bemärkelsen att man gör det som är bäst för en själv, så att man ska vandra på stigen genom livet och göra det man vill. För att titta bakom axeln och bli dyster är inget som stigen vill när den ledde in dig på fel väg. Dock har jag hört att med åren (mina unga sådana) gör man det som är bäst för en själv.

Kanske får du en puff av vinden som stryker förbi när du vandrar. Ibland blåser det åt fel håll, ibland är det den som fått i uppgift att leda dig med vägledning genom livet. För vissa är det någon nära som gått bort, för andra är det någon som gått bort som inte är nära.

När jag är som jag är, kanske vissa tycker att jag är egenkär. Men så må det då vara. Jag vill gå på min stig. Jag vill gå fel. Det som händer nu är att jag går saktare och hinner tänka en gång extra. Vissa säger att man blir visare med åren som går. Även med händelser som sker. För mig stämmer det. Dock bor det en rebellisk tonåring i min kropp som är naiv och nyfiken. Den tonåringen är fantastisk - ibland får jag dämpa henne. Ibland låter jag henne ta över.