Utan dina andetag...
En tung dag har passerat. Livet har varit som i en bubbla under den tid som följt efter att farmor lämnat oss. Jag har haft huvudvärk som om det ska bli åska, sovit som en orolig själ och spänd som en fiolsträng. Idag tog vi farväl till denna underbara människa. Idag är jag helt slut.
Jag kan inte finna något mer ord än tomhet. Tomhet och ledsamhet. Jag vill liksom vakna upp och tro att denna underbara människa ska komma tillbaka. Jag vill ha ett tecken på att hon fortfarande är här.
Tänk att en enda person. En enda farmor kan föra ihop en så stor familj som oss. Att våra band är så starka att man liksom känner den osynliga kedjan som passerar oss i vårt undermedvetna. Vi vet att vi är enade, vi vet att denna kvinna (och man) har gjort det möjligt. Vi är vackra, starka och fantastiska. Allt tack vara dessa människor. Hoppar mellan människa och människor. Farfar är alltid med i mina tankar. Och utan honom är vi halva. Utan henne är vi halva. Utan dem är vi tomma.
Det finns så mycket kärlek och känslor. Att denna starka kvinna kunnat förmedla allt till oss alla är helt otroligt. Jag vet att farmor var den finasta människan på jorden. Jag vet att hon gav mycket värme och inspiration. Jag är så otroligt lycklig över att hon just var min farmor. Min underbart fina farmor...
Tiden läcker alla sår. Hjärtat kommer vara läkt men aldrig helt.
Jag vet att hon är här.
Jag vet att ni är här.
Jag känner er.
