Ge mig ett paradis...

Eller iallafall en resa

Kanske Kap Verde...?

Jag drömmer mig sakta bort till en plats där jag bara kan vara. Där jag kan vakna när jag vill, gå upp för att strosa ned till min alldeles egna solstol på en vit sandstrand med ett underbart blått hav. Paraplydrinkarna skall flöda, färsk frukt sak fylla min mage, solen skall värma och alla är till sin belåtenhet. Varför låta det vara en dröm när man kanske kan få det till en verklighet.

Kan verkligen tänka mig en resa långt bort där jag inte gör annat än att bara glassa. Bara ta dagen som den kommer. inte lyfta ett finger, liksom bli trött på den ickebefintliga ansträngningen. Jag vill sakna hemma och stress. Vill bli trött på långsamhet, god mat och underbar atmosfär. Vill bli lite rastlös...

Det hade varit skönt i en vecka eller två. Kanske hänger du på? 

KRAM

En fluga för er

betyder mer för mig...

Nu ska jag berätta en sak eller två för er. Det är nästan exakt ett år sedan min finaste farmor lämna denna jord. Ni som följt min blogg vet att mitt liv tog en annan vändning då. Det var något av det värsta jag någonsin varit med om. Jag kommer aldrig glömma vårt hejdå. Jag kommer aldrig glömma dagen i kyrkan. Jag kommer aldrig glömma vad du gett mig och jag kommer till dig (er) alltid vara evigt tacksam.

Den dag då min farmor valde att lämna denna sidan av livet. Då hon liksom mer nyfiket tassade över till den plats där min farfar väntade ivrigt på henne, hände något som jag valt att se som ett "tecken". Strunta i vad ni tror eller inte tror. Häng bara med. För min farmor valde att gå över till en sida full av glädje och lycka. Där ängarna är gröna, där blommorna flödar så långt ögat kan nå. Där dofterna av oändlighet, skratt och glädje aldrig tar slut - där är de nu. Jag vet att de dansar barfota till morgonens vals. Jag vet att de tar hand om oss. Att de ständigt tittar på. Jag vet även att de är tillfreds med att vara tillsamman.

Men för att återgå till vad jag ville berätta. Har ju lätt att sväva iväg.  Vilket är en del av mina styrkor - att just sväva i tankar. Iallafall...

Den natten, innan min fina pappa ringde och berätta om farmor kunde jag inte sova. Delvis för oro men även för att en ivrig fluga vägrade låta mig vara ifred. Denna lilla insekt flög runt mitt huvud, studsade fram och tillbaka hela natten lång. Killades och bråkades. I vanliga fall skulle jag blivit vansinnigt irriterad - men blev istället väldigt lugn. Detta har fått mig att i stilla ro tro att just denna fluga i själva verket var ett tecken på att den finaste människan lämnat denna jord. Vilket i sin tur har gjort mig bästa vän med alla flugor. Charmigt eller ej - men att ha flugor i sin närhet får mig att le, skratta och gråta. Konstig eller ej - men det är min egna lilla grej. Vill inte få er tro att ständigt går runt med ett moln av flugor runt mig. Jag stör mig på dem och vill inte ha dem hemma hos mig. Men de får mitt hjärta att bli extra varmt en stund. Får mitt liv att vilja levas. Får mig att ta tillvara på dagen. Liksom underbart.

Ta nu hand o er och ha en underbar måndag och en fantastisk vecka.

KRAM

När söndagsmorgon glimmar

Tidiga småtimmar...

Det tossades tidigt i huset i Vare. Huset som ligger ett stenkast från stan och hav, mitt på landet men ändå så nära. Att titta ut och känna att livet är rättvist. Rättvist på så sätt att jag måste välja att leva det. Leva det fullt ut på mitt sätt. På vårt sätt. På något sätt.  Tidigt på morgonen fick jag kämpa för min plats i min säng. En söt liten donna hade placerat sin ända mot min. Liksom så liten men ändå så stark. Oftast vinner hon. Inte för att hon kan buffa bort mig utan mer för att hon är så otroligt söt. Min lott i livet är att göra vad jag kan för mina små. Det är inte en dålig lott. Det är första vinst. Tidigt på småtimmarna kröp jag ned i sessans säng för att kunna vakna utvilad tills Harrybus vaknade. Det är svårslaget med en kram eller två från denna lille man. Han är min lille man. Han står på första delad plats med sin fina storsyster.  Idag, tidigt på morgontimmarna, är ett skåp snart hämtat. Mitt nya svarta skåp. Det börja falla på plats. Godbitarna hittas här och där. Jag tror det kan bli bra när det är i ordning. Sedan skall det bara finslipas en eller två gånger. Jag är lätt. Lätt i hela min kropp. Jag har en boll i min mage. Vågar inte studsa den för jag vet inte om den är full av svart eller vitt. Jag får rulla den så länge - fram och tillbaka - för att undvika "hela havet stormar". Jag vet att vågskålen är jämn. För vet ni? I natt är första natten då jag sovit mer skönt än ängsligt på väldigt länge. Och vet ni mer. I morse är första gången jag vaknat mer pigg än vilsen.  Låt oss åka med den vågen. Ta hand om er.  KRAM