När söndagsmorgon glimmar

Tidiga småtimmar...

Det tossades tidigt i huset i Vare. Huset som ligger ett stenkast från stan och hav, mitt på landet men ändå så nära. Att titta ut och känna att livet är rättvist. Rättvist på så sätt att jag måste välja att leva det. Leva det fullt ut på mitt sätt. På vårt sätt. På något sätt.  Tidigt på morgonen fick jag kämpa för min plats i min säng. En söt liten donna hade placerat sin ända mot min. Liksom så liten men ändå så stark. Oftast vinner hon. Inte för att hon kan buffa bort mig utan mer för att hon är så otroligt söt. Min lott i livet är att göra vad jag kan för mina små. Det är inte en dålig lott. Det är första vinst. Tidigt på småtimmarna kröp jag ned i sessans säng för att kunna vakna utvilad tills Harrybus vaknade. Det är svårslaget med en kram eller två från denna lille man. Han är min lille man. Han står på första delad plats med sin fina storsyster.  Idag, tidigt på morgontimmarna, är ett skåp snart hämtat. Mitt nya svarta skåp. Det börja falla på plats. Godbitarna hittas här och där. Jag tror det kan bli bra när det är i ordning. Sedan skall det bara finslipas en eller två gånger. Jag är lätt. Lätt i hela min kropp. Jag har en boll i min mage. Vågar inte studsa den för jag vet inte om den är full av svart eller vitt. Jag får rulla den så länge - fram och tillbaka - för att undvika "hela havet stormar". Jag vet att vågskålen är jämn. För vet ni? I natt är första natten då jag sovit mer skönt än ängsligt på väldigt länge. Och vet ni mer. I morse är första gången jag vaknat mer pigg än vilsen.  Låt oss åka med den vågen. Ta hand om er.  KRAM