Ja, idag har det hänt något som verkligen får mig att stanna upp... Hela familjen satt och fika vid fästningen i det underbara vädret. Plötsligt säger M att det är en kvinna som står vid kanten uppe på fästningen. Jag kollar upp och ser att hon stirrar på oss en stund. Får en obehaglig känsla som jag inte kan släppa.
M och Iris brukar alltid gå upp för fästningen medan jag får ta dubbelvagnen på strandpromenaden...
Gör som vanligt, vi skiljs åt och bestämmer träff vid ingången till fästningen. Hinner med ett varv innan M ringer och medelar att projektet gå upp och ned till fästningen är klart. Han beröttar även att kvinnan står kvar, som vi såg tidigare, typ 1 timma innan vid kanten. Känslan i min mage visar att jag hade känt rätt. Bestämde mig för att gå bort till kvinnan, M tog barnen. Ville ej att något otäkt skulle hända framför deras ögon. M gick åt ena hållet, jag mot kvinnan. Möter då en man som ringt polisen. Vi slår följe & jag får telefonen för attförklara vart vi är. Mannen jag träffar är ej här ifrån.
I ögonvrån ser jag att kvinnan "övningshoppar". Frågar kvinnan i telefonen från 112 om vi ska gå fram men hon ville att vi skulle avvakta. Mannen jag träffade sa att kvinnan tagit satts & sprungit mot kanten. Men stannat. Polisen kommer efter en stund. Kvinnan har tagit av sig skor och ytterkläder - var redo för att lämma sitt liv på denna jord.
Poliserna tar med kvinnan för att ta henne till sjukhuset... De berättar att kvinnan försökt ta sitt liv igår men inte lyckats. Men att hon Idag hade bestämt sig för att hoppa.
Denna händelse får mina tankar att snurra. Denna dag är en av de härligaste vårdagarna detta år. Jag har en underbar familj med två friska barn och en fantastisk man. Min dag har varit fantastisk - inte kvinnans. Kvinnans ryggsäck är tung medan min är lätt och fylld av färgglada fjärilar...
Lita på din magkänsla & våga bry dig.
Ta hand om dej...
KRAM
