Jag har ingen bild,

men jag låter orden tala.

När det plötsligt händer. Händer det. Jag är tillbaka. Är det för att stanna? Jag vet inte. Varför måste vi bestämma? Varför måste vi veta? Kan vi inte bara vara här och nu. Se vad som händer. Måste jag svara på det. Vill ni veta?

Att vara tillbaka. Att vilja skriva är det ett tecken på sundhet eller är det tecken på något annat? Måste allt man söker efter visa sig i ett tecken innan man bestämmer sig. Måste man hitta magkänslan innan man skall vara säker. Vem har bestämt att magkänslan är den rätta känslan? Är det jag som bestämmer det eller är det trendens trender som gör att man vill följa med på inne-vågen?

Vem bestämmer vad som är inne eller ej. När mina ben var barn så fanns det alltid en självklar ledare i gänget. När mina ben nu är vuxna är jag min egna ledare. Är det fel att vilja leda sig själv för att man är stark och vill ro om sitt liv för att det är så man vill leva det? Vissa kan kalla det ren egoism. Inte jag. Jag kallar det sunt välmående. Välmående i den bemärkelsen att man gör det som är bäst för en själv, så att man ska vandra på stigen genom livet och göra det man vill. För att titta bakom axeln och bli dyster är inget som stigen vill när den ledde in dig på fel väg. Dock har jag hört att med åren (mina unga sådana) gör man det som är bäst för en själv.

Kanske får du en puff av vinden som stryker förbi när du vandrar. Ibland blåser det åt fel håll, ibland är det den som fått i uppgift att leda dig med vägledning genom livet. För vissa är det någon nära som gått bort, för andra är det någon som gått bort som inte är nära.

När jag är som jag är, kanske vissa tycker att jag är egenkär. Men så må det då vara. Jag vill gå på min stig. Jag vill gå fel. Det som händer nu är att jag går saktare och hinner tänka en gång extra. Vissa säger att man blir visare med åren som går. Även med händelser som sker. För mig stämmer det. Dock bor det en rebellisk tonåring i min kropp som är naiv och nyfiken. Den tonåringen är fantastisk - ibland får jag dämpa henne. Ibland låter jag henne ta över.