Vart hittar du lugnet frågar hon. Jag finner det vid andra sidan svarar jag. Sidan jag har när jag sneglar över axeln. 

Ta mig tillbaka dit. Dit där mossan växer och där fåglarna kvittrar. Där träden är din bästa vän som håller alla dina hemligheter hemliga. Där du kan skrika, skratta och gråta utan att någon ser eller hör. Där du kan vända kappan efter vinden. 

Vi avslutar vårt samtal, hon och jag. Vi säger till slut, innan vi skiljs "vad vet du. Vad vet du om månljuset? Om solen? Kommer du aldrig tillbaka? Jag vet inte. Men folk viskar om oss - vi bryr oss inte om dem. Titta rakt fram och gå din egna väg..."

Det börjar regna, det knastrar mot bläcket. Jag vaknar från mina drömmars drömmar. Varför är drömmar inte verklighet och varför slår vissa drömmar in. Ibland kan man vilja sluta drömma för att man inte vill tro på drömmen. Den dröm som gör att det förändras. Det som står i stjärnorna. Men, när stjärnan faller kan man knipa med ögonen, hoppas att önskan slår in och att himlen inte är gjord av sten..

Jag vill måla min tavla om och om igen. Jag vill vandra över höga berg. Andas kristallklar luft och bära livet med mina starka armar. Armar fyllda med kraft och energi. Jag kommer aldrig vika trots att jag låtit mig falla omkull ibland.

Tack livet. Tack för att du visar mig hur fint det är. Hur underbart det är att leva. Tack för att du får mig att känna. Att du ständigt gör mig påmind om verkligheten. Jag går inte isär, när jag går med dig...