Snö, snö, du härliga snö!

Ja, när jag skulle sätta rubriken för detta inlägg kunde jag inget annat än att sjunga högt & vackert för mig själv. SNÖ, SNÖ, DU HÄRLIGA SNÖ! Lite konstigt med tanke på att jag verkligen inte vill ha snö, men på något underligt sätt får dig mig att känna lycka. Är det för att det blir hundra gånger mer ljusare än vad ljuset redan är? Eller är det för att det vita pudret är så vacker? Eller är det helt enkelt så att färgen vit för mig betyder harmoni? Jag vet inte... Det enda jag vet är att barnen är fullkomligt slut efter en eftermiddag full av snowrace-åkning. Harry vägrar nästintill att sätta sig i bebispulkan och vill nu mera sitta framför storasyster & åka i illfart ned för de brantaste backarna i Varberg. Man får väl passa på - för förhoppningsvis är detta den sista snön för denna vår? 

För när är det? När kan man säga att det faktiskt är vår? I visan "Januari börjar året. februari kommer näst. Mars, april har knopp i håret, maj & juni blommar mest". Så borde knopparna kanske inte täckas av snö om man nu refererar till denna visa, vilket jag alltid tänker göra. För förr i tiden, ni kommer ihåg ni som närmar er 30 år eller mer, ni vet att när det var vår -  var det vår, när det var sommar, var det sommar, höst var höst & vintern var verkligen vintern. Kanske uppskattar man olika saker nu jämfört när man var en lite plutt, men visst kändes årstiderna lite mer som årstider förr. Kanske är det tillbaka - så som det ska vara. Så som visan är. Det är bra, för då kan man planera lite bättre - säger ett planeringsfreak som mig. Och det är bra! Eller hur?

Så här har ni mina tankar, invecklat. Javisst. Tänk bara då hur jag har det när jag pratar & resonerarmed mig själv. Ibland kul, ibland hopplöst & ibland underbart... :)

Föresten, undra hur många som skrivit om just snön idag.... På ett eller annat sätt...

KRAM