EPDS Samtal...

Godmorgon!

Blir ett inlägg från sängen idag eftersom M gått upp med barnen. Jag som har varit uppe två gånger i natt, tackar för lite lugn tid. Vardagslyx... Är nämligen inte känd för att ha det bästa morgonhumöret...

~

I mitt inlägg igår skrev jag att jag skulle till BVC, inte för barnen utan för min skull. Alla som blivit mammor & har sina barn på BVC i Läjet blir erbjudna att gå på ett så kallat EPDS-samtal (Edinburgh Postnatal Depression Scale). På dessa samtal får man prata om hur man känner sig efter förlossningen, inte fysiskt utan mer psykiskt - för att hitta de mammor som hamnat i en depression & som behöver mer hjälp.

Ska vara helt ärlig mot er & berätta att jag känt mig upprymd & lycklig sedan Harry kom men samtidigt ledsen. Inte på något okontrollerbart sätt utan mer på ett otillräckligt-ledsen sätt.

När vi pratat i en timma om bara mig (hur ofta gör man det??) så kändes det väldigt bra. Önskar att alla vårdcentraler tar till sig detta sätt att erbjuda EPDS samtal.

För tänker som så att det jag känner, känner så många många andra mammor med, vilket visade sig vara helt normalt. Men de mammor som då tänker på ett annat sätt & mår väldigt dåligt - hur hittar man dem? Tror inte att det är så att de själva söker upp hjälpen, eller att det står i pannan på dem!

Vi kvinnor, vi är fantastiskt duktiga på att sätta på oss en fasad som heter "allt är bra fasten vi mår för jävligt"... Och leva med den fasaden alltid eller bara ibland. Men vad händer när vi tar av oss fasaden & helt plötsligt är "nakna" inför sanningen. Vad gör det med tankarna i våra huvuden & vem gräver upp oss från hålet?

Som jag nämnd mår jag väldigt bra. Men det som speglat min vardag har varit känslan av otillräcklighet & orolighet av att inte vara en mamma som kan ge sina barn 100% kärlek & uppmärksamhet samtidigt som jag ska städa, tvätta, handla, stryka, laga mat, träna, umgås, göra mig fin...... ..... ....

Detta har skapat lite kaos i min hjärna, tror ordet kontroll är det värsta. Jag är en kontrollmänniska som helt plötsligt har okontroll & hur löser man det?

Jo, varje dag måste jag inse att jag räcker till, att jag är en stark kvinna & att mina barn har det underbart - för det har de verkligen, det vet jag! Att alla de krav man ställer på sig själv är sänkbara och att man inte behöver bevisa någonting för sig själv. Ingenting alls om man inte vill...

Så avslutningsvis: Vi duger som vi är, ingenting annat..

Hoppas ni inte har somnat...

Ha en härlig onsdag ni starka mammor, pappor, kvinnor, män, tjejer & killar!

KRAM!