I morse när M kom hem från jobbet berättade han något väldigt tragiskt. En person som vi känner har gått bort. En ung man med hela livet framför sig. Det var inte det att vi umgicks med han, men vi stötte på varandra på olika tillställningar eller spontant "på stan". M på jobbet...
Jag träffade han när jag var 16 år för första gången då vi jobbade tillsammans, på Göfab här i stan. Efter det stötte vi på varandra igen, några år senare, på en gemensam väns fest. Nu kommer vi inte stöta på varandra spontant, för helt plötsligt har livet tagit en annan vändning.
Nu finns han inte här mer, men han finns någon annan stans. Bara inte här på samma jord som vi. Inte vad vi kan se iallafall.
Jag tänker på det väldigt mycket. Kanske tänker jag just på döden. Kanske är det därför jag märkt att jag stannat upp i mellan åt under hela dagen. Tankar som att man måste vara rädd om det man har när man har det smyger sig väldigt nära. Att man måste njuta för stunden och inte tänka för mycket. Att leva! Leva nu & här - inte sen & då! Tankarna tar aldrig slut. Plötslig rädsla...
Sänder en extra tanke till familj & nära vänner. Vem har sagt att livet är rättvist? Och vem kan svara på frågan varför?
Ta hand om varandra...
KRAMAR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar