Känner att jag behöver ladda batterierna...

❤ Mina fina små hjärtan ❤

Jag känner mig helt färdig och för att ni ska förstå måste jag kortfattat förklara för er vad jag menar. Känner mig som ett urladdat batteri som fylls på med lite energi varje dag. Jag är aldrig hel-laddad utan mer urladdad, på det röda strecken ni vet, de "batteri-stolparna" som är i slutet... 

I maj, 2009 köpte vi vår tomt. Att hoppa in i ett projekt som man inte riktigt visste vad det skulle innebära var inte något konstigt för mig. Så jag brukade & brukar göra. Älskar att inte veta utan att få veta när jag är klar. Man klarar allt, om man bara vill. 

Vi började med att bygga huset i septermber, innan dess bestod dagar av ritningar & funderingar. Man vill ha med allt, får inte glömma något. Till slut kom vi fram till vårt "plockepinn-dröm-hus" som jag brukar kalla det. I september hade jag även precis blivit gravid med Iris, men mådde bra så var inga konstigheter. 

Att köra på & att inte ses varken på dagen eller natten, fungerade bra. Det fungerade även bra när Iris föddes & jag tog hand om henne "själv". Inget konstigt med det, det hade vi bestämt innan att så får det vara. I december 2010 flyttade vi in i vårt halvfärdiga hus, kraften & musten var nästan urlakade hos båda oss, men nu kunde vi iallafall varva ned. Vi tog nya tag efter nyår & nu jäklar, nu skulle huset bli klart så vi kunde njuta av familjen. Dag ut & dag in, en ny liten bebis kom, kämpa på ett & två.... Det har gått så himla bra allting. Vi är färdiga med huset! Vi har lyckats bygga vår dröm...

MEN....

Nu känner jag mig färdig. Jag som inte jobbat dag & natt med huset. Men jag känner mig nu helt & hållet slut. Jag vill åka någon stans där jag kan ladda upp mig själv & komma tillbaka till mig själv. Vill inte gå på halvfart, vill köra på, på helfart. Kanske en tripp ner till skåne? Till Österlen? Eller en weekend till London? Någonstans, där jag kan samla energi. 

~

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Inget mer än att jag kanske behövde sammanfatta tre år, för mig själv. Jag har egentligen inget att klaga över. Jag har allt jag kan be om. Behöver bara lite näring, så enkelt är det. 

Det bästa av allt är att i morgon är en annan dag... En ny dag, full med ny energi. Och det är underbart! 

❤ KRAM ❤