Jag bara är.

Lite kär.

Jag kan bara erkänna det. Jag kan bara säga det. Jag kan även skrika det. Jag får det. För det är bara jag som bestämmer. Det är jag som bestämmer hur min vecka ska starta och hur min vecka ska sluta. Idag när jag vaknade inringad av två små med huvudvärk dunkandes kunde jag inte mer än fundera på denna underbara känsla. Känslan har funnits länge. Den är stark och jag vet att det är upp och ned. Men.

Kärleken till livet är fantastiskt. Jag måste bli bättre på att ta hand om den och att älska den. Att vårda den som en kärleksresa med ett lyckligt slut. Jag måste vrida ut varje känslodroppe och suga i mig det för att kunna bli ännu mer fast beslutsam att det är livet jag är kär i. 

Förstår ni vad jag menar?