Jag har alltid haft en dröm som jag egentligen aldrig vetat om. Ibland kommer drömmen ifatt mig och gör mig liksom påmind om livet. Jag glömmer - jag drömmer. När den känsla kommer infinner sig ett barnskratt i min kropp, liksom ett pirr i magen på ett härligt oskuldsfullt sätt. Jag vet att känslan stämmer, jag vet att den lilla stig som visar sig är den rätta att gå. Tänk bara om. Om jag vågar sticka av på stigen från den stora väg jag just nu går på. Just nu blåser det nämligen lite på den stora vägen. 

Kanske är det inte rätt tillfälle i mitt liv att ta den nya vägen? Kanske i morgon att jag drömmer bort drömmen & då känner jag mig lugn och harmonisk. Kanske har det just i morgon slutat blåsa - kanske är det helt tyst & vindstilla. Vad vet jag. Det jag vet är att allt, inom sin tid, kommer att bli som det ska bli - inte som det bör vara. Och det som det ska bli är kanske det som man helt plötsligt lever i. Men vad blir drömmen då? Vad ska man drömma om när drömmen gått i uppfyllelse? Är man nöjd då? Slutar man drömma, men börjar man leva? Eller börjar man drömma och slutar leva?

Tänk vad Söndagar låter tankarna att sväva. Kanske är det så att just Söndagar är min tänkardag? Vad vet jag. För mig kan det nog vara så. Dagar då jag ser över mitt liv. Ler åt mina fantastiskt fina barn och älskar min vackra man. Söndagar för mig är nog att stanna upp, låta drömmen ta plats och låter mig leva i nuet. Just nu är jag lugn. Jag vet att min dröm kommer till att gå i uppfyllelse inom sin tid. För drömmen är min möjlighet och söndagen är mina drömdag - vad kan då gå fel. 

Hänger ni med i tankarna? Inte jag heller...
Stor Kram på er...