Reflektioner på lekplatsen idag var lite olika. En pappa som talade urbebis-språk med sitt barn. Så mycket att jag knappt hörde vad han sa. Jag fick bita mig ordentligt i läppen för att undvika ett pinsamt skratt, som skulle förstöra vår lek-plats-relation för alltid. Vad vet jag, mannens dotter & Harry kanske börjar dejta om 25 år eller så kan det vara Iris framtida kompis - man får tänka sig för i alla lägen när man har kids, man vet aldrig vem man stöter på nu eller sen.
Iallafall, en Förskola med ungefär tusen barn kom & invaderade. Alla barn surrade runt som små getingar i gula västar. Efter en stund bänkade de sig för dagens förmiddagsfika.
Det som förbryllade mig var De otroligt sura pedagoger som var med. Inte en av dem drog på smile-banden en enda gång. Från start tills vi åkte (då det rådde hysteri) var det mest skäll och arga toner som strömmade ut från pedagogernas munnar. Bra eller inte? Vad vet jag? Jag är absolut inte pedagog - kanske kan jag inte yttra mig.
Men detta är inget som jag mött varken på barnens förskola eller när vi lekt på andra platser där vi mött barngeupper. Självklart ska man säga ifrån, det handlar inte om det. Det handlar mer om känslan i orden, på vilket sätt man säger det.
Vill även poängtera att jag är imponerad på pedagoger som utsätts för den dagliga prövning som barn faktiskt kan ge. Och de pedagoger jag känner är fantastiska.
Kanske var det bara en dålig dag? En dålig fredag. Kanske var det ångest för att det snart är helg ;)
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar