Trots.

Det här med trots. Vissa drabbas ingenting alls, vissa drabbas lite & vissa jättemycket.

För två veckor sedan var det på en handvändning som Iris helt plötsligt visade en trotssida. En sida som är svår att avleda henne ifrån. Jag får räkna till tiotusen ett antal gånger. Vissa dagar färre, vissa dagar gör jag ingenting annat än att räkna. Tålamodet ska testat, tänjas & utmanas. Att inte höja rösten eller bli utspelad är verkligen en utmaning.

Men lika snabbt som handen vänder till trots, vänder den till skratt, kram & mys. När Iris sedan kryper upp i ens knä, kramar en & säger jag älskar dig - är allt som vanligt igen. Trotset är då ett minne blått & mammahjärtat får sig en ny dos av energi. Visst är det konstigt!?

Hur har ni det hemma? Hur är era 2 & 3 åringar?

Kram på er...