En tur upp igen...

Ja alltså, varför ångrar man sig ALLTID? Igår när vi kom hem från IKEA kände jag inte att det blev riktigt hundra med några lådor vi köpt till Iris rum. Tänkte länge på det & kom underfund med att jag skulle bege mig till IKEA Bäckebol. Såg nämligen att de hade de korg-lådor jag varit ute efter från början. Är en yrboll!

Sagt & gjort tog jag bilen till Götet igen. Och visst hamnade jag där, mitt i prick. Precis dit jag skulle. Är en ganske ovan göteborg-chaufför men gick väldigt bra. Nästintill en guldstjärna.

Lillkillen sov sig igenom hela resan. Lillan är på förskolan och ska nu hämtas. Jag sitter i bilen med bebis för att undvika dagisbacillerna. Att få stanna upp så här får mog att gripas av panik eftersom jag tänker på: vad fanken ska barnet heta? Varför kan jag & M inte komma överrens? Vi är båda så envisa.... Frågan är om vi säger nej till varandras förslag bara för att vi måste. Har liksom blivit "en sak". Suckar högt och hoppas att det snart ska klarna för oss... Faktiskt ganska energikrävande!

Har insett att jag nästan alltid har mycket omkring mig. Detta resulterar i ofrivilliga icke-höra-av sig situationer. Dagarna fullkomligt springer iväg. Glider mig ur händerna nästan. Kan inte säga att jag inte gillar det men när samvetet hinner ifatt mig får jag lite ångest eftersom jag verkligen inte menar att det ska bli som det blir...

Nu kommer M och mitt solsken. Nu ut på lite uppdrag. Alltid kul att gå på stan med söta små mini-monster!

KRAM