Vi testar. Vi testar och ser vad som händer. Vad är det som skall hända? Jag vet inte. Jag vet bara att allt går om man vill. Lita på mig, det finns vägar och det finns genvägar. Bara vi vet vårt mål, så kommer vi fram. Ta min hand, blunda och vänta, vi är strax där.

Jag är född på denna jord. Jag har fått denna själ. Vissa tycker den är djup, vissa tycker den är lättsam. Jag tycker den är djup och lättsam. Jag har vänt och vridit på detta inlägg. Ut och in, fram och tillbaka. Men jag sitter bara och fipplar på tangenterna. Jag vill nämligen berätta för er om mitt mål. Mitt mål om att helt plötsligt ta sig från början till slut utan att hoppa över några steg.

För att återgå till att jag är född på denna jord. En klimp på 3360 gram & 52 cm lång, en vacker septemberdag 1984. En tös med klös och skinn på nästan. Trygg och lugn, glad, men inte jättetunn. Med lite hull om magen, gick jag alltid skrattande ur dagen. Det är ytterst sällan jag inte lyckas med det jag vill. Nu skryter jag inte. Tvärtom. Jag vill bara förmedla min lärdom på mitt sätt. Något jag har lärt mig är att allt går. Det fullkomligt verkligen jättegår om man bara vill. Det finns inget som heter misslyckas, det finns bara olika sätt att lyckas. Att födas med ord som räcker för två har gjort min resa upp på topp men ner i dalar. Ni förstår, att hela tiden ha svar på tal kan göra att man inte alltid vet när man skall sluta rabbla - hur hänger det här ihop med att jag är född på denna jord, men med en inte jättetunn kropp och med ett leende på läpparna. 

Jo, med stabil på jorden, stor i orden och  ett lättsamt synsätt har gjort att jag kunnat  gräva min egna väg. Med en otrolig optimist och ibland viss naivitet har jag ibland grävt mig ned i en grop som jag sedan har fått klura mig ur, hur jag skall komma upp. Men upp har jag kommit och upp på vägen har jag snabbt gått. Jag har också ibland blivit puffad åt rätt håll, lärt mig och bara vricka foten i den lilla håla som istället dykt upp. Jag har tagit mig från början av min resa till dit jag är nu. Där jag är nu, som jag ovan valt att kalla från från början till slut även om jag bara har börjat. Jag har fler slut att nå, men jag trippar så klart på tå, för jag i livet allt vill få.

Jag har vuxit från mina 3360 gram  till 179,5 cm från topp till tå. Dessa centimeter lärdom, inte bara en utan kanske fler än två...

Du frågar om det alltid är bra att vara lättsam. Att alltid veta att man kommer fram, bara att det kan ta lite längre tid. Att allting går, bara man tar en annan väg. Självklart inte min vän. Det har gjort ont, det har bränts och tankarna mina har fått ta ett varv eller två. Men jag kan lova dig, att det har ordnat sig. Det ordnar sig för dig med fina du, ta bara en annan väg eller tänk en gång till. Vi kommer fram. Jag lovar. 

Jag når mitt mål för jag på olika vägar vågar gå. När jag kommer fram till ett stup, vänder jag mig om och söker efter rätt väg, ibland med ett gigantiskt tjut. Jag kommer fram till mitt uppsatta mål, eftersom jag vet att allt är möjligt det tar ibland bara lite längre tid. 

Tack livet för du med mig vill gå. Vi lever idag som det vore den sista och i morgon som det vore den första. 

Med åldern kommer inte bara gråa hår och längre tår. Det kommer också vishet. Vad jag menar med ålder och vishet är såklart otroligt personligt - vad är inte det. Den ena är inte den andra lik. Men jag märker skillnad på då och nu. Nu och då. Trots att mina år på jorden får plats på nästan sex händer har jag lärt mig mycket. Mycket mer än jag någonsin trott. 

Jag tillhörde den eliten som kollade på allt och alla. Funderade över människors liv och val. La mig i relationer och människors tankar innan de ens bett om det, oftast utan deras vetskap. Detta för att diskussionen var mellan mig och min okunskap. Eller ska jag kalla det för otrygghet. Jag kunde till och med sätta

mig före andra. Liksom tycka synd om mig själv när andra gick igenom saker som jag inte kunde förstå. Frågor som bland annat var: hur kan de? De borde? Har de verkligen? Jag la ned timmar av funderingar på andras "jag". Hur kunde mitt liv bli andras liv. Hur kunde jag låta det ske. Omöjligt. Vansinnigt. 

Det gamla talesättet en annan olycka är någons lycka. Det må så vara. Men den enas kan inte vara flera - den kan bara vara den ena eller den andra.

Men nu står jag här. Faktiskt mer gråhårig än då, men med lika långa tår - och bryr mig inte. Inte ett dugg. Hur hann jag? Hur många timmar hade jag? Nu fyller jag mina tjugofyra timmar, mitt dygn, med mitt egna liv. 

Jag bryr mig bara om de jag har runt mig. De jag kan kalla mina. De som står bakom mig i alla väder. Jag behöver inte visa världen någon annan sida än den som är mig riktig. Jag behöver bara visa sanningen för att få mig att förstå. 

 Jag är glad. Otroligt glad! Glad över att jag inte tillhör den ovanstående eliten. Att jag enbart lever mitt liv genom mig, på min bekostnad. Inte genom andra, på andras bekostnad. Jag är också glad att jag hittat mitt liv. Det som jag vill leva. Att jag skippar jämförelsen med världen runt om mig. Gör det jag vill, det jag ska. Struntar i andra. Är trygg och glad, stark i mig själv. Lång väg, men värd att gå.

Vem kunde tro att nyöppningen av mina gamla kåserier skulle handla om djupa dalar och hala isar...

Nu är det jul i vårt hus. Hörs sedan.

Vart hittar du lugnet frågar hon. Jag finner det vid andra sidan svarar jag. Sidan jag har när jag sneglar över axeln. 

Ta mig tillbaka dit. Dit där mossan växer och där fåglarna kvittrar. Där träden är din bästa vän som håller alla dina hemligheter hemliga. Där du kan skrika, skratta och gråta utan att någon ser eller hör. Där du kan vända kappan efter vinden. 

Vi avslutar vårt samtal, hon och jag. Vi säger till slut, innan vi skiljs "vad vet du. Vad vet du om månljuset? Om solen? Kommer du aldrig tillbaka? Jag vet inte. Men folk viskar om oss - vi bryr oss inte om dem. Titta rakt fram och gå din egna väg..."

Det börjar regna, det knastrar mot bläcket. Jag vaknar från mina drömmars drömmar. Varför är drömmar inte verklighet och varför slår vissa drömmar in. Ibland kan man vilja sluta drömma för att man inte vill tro på drömmen. Den dröm som gör att det förändras. Det som står i stjärnorna. Men, när stjärnan faller kan man knipa med ögonen, hoppas att önskan slår in och att himlen inte är gjord av sten..

Jag vill måla min tavla om och om igen. Jag vill vandra över höga berg. Andas kristallklar luft och bära livet med mina starka armar. Armar fyllda med kraft och energi. Jag kommer aldrig vika trots att jag låtit mig falla omkull ibland.

Tack livet. Tack för att du visar mig hur fint det är. Hur underbart det är att leva. Tack för att du får mig att känna. Att du ständigt gör mig påmind om verkligheten. Jag går inte isär, när jag går med dig...

Jag har ingen bild,

men jag låter orden tala.

När det plötsligt händer. Händer det. Jag är tillbaka. Är det för att stanna? Jag vet inte. Varför måste vi bestämma? Varför måste vi veta? Kan vi inte bara vara här och nu. Se vad som händer. Måste jag svara på det. Vill ni veta?

Att vara tillbaka. Att vilja skriva är det ett tecken på sundhet eller är det tecken på något annat? Måste allt man söker efter visa sig i ett tecken innan man bestämmer sig. Måste man hitta magkänslan innan man skall vara säker. Vem har bestämt att magkänslan är den rätta känslan? Är det jag som bestämmer det eller är det trendens trender som gör att man vill följa med på inne-vågen?

Vem bestämmer vad som är inne eller ej. När mina ben var barn så fanns det alltid en självklar ledare i gänget. När mina ben nu är vuxna är jag min egna ledare. Är det fel att vilja leda sig själv för att man är stark och vill ro om sitt liv för att det är så man vill leva det? Vissa kan kalla det ren egoism. Inte jag. Jag kallar det sunt välmående. Välmående i den bemärkelsen att man gör det som är bäst för en själv, så att man ska vandra på stigen genom livet och göra det man vill. För att titta bakom axeln och bli dyster är inget som stigen vill när den ledde in dig på fel väg. Dock har jag hört att med åren (mina unga sådana) gör man det som är bäst för en själv.

Kanske får du en puff av vinden som stryker förbi när du vandrar. Ibland blåser det åt fel håll, ibland är det den som fått i uppgift att leda dig med vägledning genom livet. För vissa är det någon nära som gått bort, för andra är det någon som gått bort som inte är nära.

När jag är som jag är, kanske vissa tycker att jag är egenkär. Men så må det då vara. Jag vill gå på min stig. Jag vill gå fel. Det som händer nu är att jag går saktare och hinner tänka en gång extra. Vissa säger att man blir visare med åren som går. Även med händelser som sker. För mig stämmer det. Dock bor det en rebellisk tonåring i min kropp som är naiv och nyfiken. Den tonåringen är fantastisk - ibland får jag dämpa henne. Ibland låter jag henne ta över. 

Att se rövar på tv

Ett, tu, tre. 

Godmorgon säger den här mamman. Det är lördag och vi har tassat upp för en timma eller två sedan. Jag är vaken. Vi är vakna. Vi tar det lugnt. Vi bara är. Men plötsligt skriker det till. 

Mamma, mamma! Det är rövar på TV. Var tvungen att dubbelfråga - rövar? Ja, mamma! Rövar mamma. Rövar! Och vi vågar inte se. Det är läskigt...

Att Ronja Rövardotter var döpt innan hon föddes var tur, men att mina två små väljer att vränga orden lite då och då får livet en gnutta roligare. Liksom lättsammare. Rövare som rövar, allt är en tolkningsfråga...

Igår berikades jag av en fin bukett full med vårens färger. Jag fullkomligt Ä.L.S.K.A.R blommor. Det finns nog inte något vackrare i ett hem. Blir tacksam och glad :) Vill frysa in dem så att de håller sig i flera veckor. Kanske en dum idé? 

Idag ska godingarna och jag hälsa på kusinerna bus. Även passa på att snussa på lillsessan. Sedan lämnar jag barnen till M. Får se vad jag sedan skall hitta på. Kanske blir det jobb i några timmar. Lite att bocka av känner jag. En löprunda? Vi får se.
Hur har ni det idag? Vad gör ni idag? 
Ta hand om er!
KRAM

Att inte vilja.

men ändå göra.

Jag vill inte skriva. Men jag gör det än då. Jag vill inte äta men istället för inget tar jag hellre gånger två. Mina ögonlock vill inte vara vakna men ändå är ska jag vara pigg som få. Tänk om jag ändå en rak väg kunde få gå. 

Att hamna i tankarnas spiral när jag inte är beredd ger mig en svindlande känsla. Att släppa kontrollen över mitt liv, mina tankarna och mina handlingarna får mig att blunda. Varför tänka logiskt när man helt enkelt kan tänka ologiskt och komma fram till än ännu bättre lösning än just sanningen. Varför tro på det första som kommer upp istället för det sista?

Det är kanske så att du läser mig som få. Men jag måste säga att min kropp och min själv är starkare än vad jag någonsin kan förstå. Det är ett stort kliv som jag tar, men tänker för mig själv att det är inte det enda jag har.

Kanske svår att tolka? Inte alls. Välj vad du vill. Jag väljer att inte sitta still. 

Jag är välkommen i mitt liv. Jag är inte en spelande gäst. Jag är trygg med mig själv och vet vad jag vill allra mest. Att se mig själv som en levande illusion. Låta tankar och funderingar ta över min tron, är det sista jag vill göra. Låt mig göra det till ett minne blått. Mitt liv vill jag helt enkelt leva fullt ut och flott. 

Att ta dagen som den kommer är mitt ständiga mantra. Det räddar mig när jag är på väg att kantra. En trygghet stark som få kommer leda mig till den spirande väg jag vill gå.

Kram

MAMMAPANIK!

Godmorgon på er!

Det är en fantasisk ny fas. Nu har liten blivit stor. Killen har från ena dagen till den andra kastat blöjan och dragit på kallingarna. Nu har jag inte några småbarn längre. Vad hände och hur hände det. TVÅ BLÖJFRIA BARN! Det är otroligt. 

Vi har pratat länge med lillkillen om att sluta med blöja. Lika dant gjorde vi med Iris. Gjorde inte det hela till en stor grej och lika dant som I slängde H av sig blöjan och är nu blöjfri! Hejja hejja. Mamman gråter en skvätt eller två. Tycker det är lite konstigt och funderar på vad mitt nästa projekt blir. Kanske leva i nuet. 

Min fina fina korv. 

SAMTIDIGT

- Gör mig galen!

Mamma!!! MAmma!! MAMMA!!!! MAAAAMMMAAAA!! 

mammammammamammamammamamma!!!

Ipaden funkar inte. Jag vill inte se på detta. Jag vill måla. Jag vill spela spel. Jag är hungrig. Törstig! Kissenödig! 

Allt kommer samtidigt. Det är få gånger mitt tålamod testat men denna fas vi är inne i nu. Denna "det-ska-ske-nu-allt-på-en-och-samma-gång" gör mig galen. Det spelar inte någon roll vad vi gör eller vad jag gör för jag skall samtidigt vara någonstans mer. Min hjärna räcker inte till. Gubben som springer där uppe har eld under fötterna. Signalerna som skall placeras i rätt fack placeras i fel. Det är ständig överhettning och mina armar snurrar runt som kaffekopparna på liseberg. 

Jag måste ta tillbaka kontrollen. Jag måste hitta rätt väg, rätt rutin. Som det är nu är jag van vid problemlösning. Det är ytterst sällan jag inte får ut ett svar på en fråga. En lösning ligger ofta lite längre än vad min näsa räcker. Men nu, när båda mina två små blå testar mig konstant får jag inte ihop det. 

Sätter mig ned och rannsakar mig själv. Kommer till insikt. Möter sanningen. SKRIKER på mig själv. Va fasen Lindie. Det är du som skapat dessa behov. Hur många gånger har jag bitit mig i tungan. Stoppat orden och skällt på mina tankar? Miljoner! NÄR BARNEN GÖR NÅGOT LÅT DE GÖRA DET KLART. De behöver inte ha en ny lek när de redan leker. Jag behöver inte lägga mig i. Om de målar behöver jag inte fråga om vi ska plocka fram legot. När de leker med lego behöver jag inte plocka fram leran. Hur lång tid tar det här att ändra? En vana tar tre veckor sägs det. Är detta en vana? Klart det är! 

Så om tre veckor har jag skapat en ny vana - den optimala vanan som säkert är mer än ovana. Jag kanske bara ska acceptera. Kanska ska sluta hyperventilera. Kanske ska låta det vara som det är. Det ordnar sig. Det gör det alltid. 

Känner att när som helst. NÄR SOM HELST! Glömmer jag detta inlägg som en guldfisk och tycker att livet är fantastiskt underhållande. 

Kram på er!

Jag bara känner det

i hela kroppen!

Jag som i vanliga fall har en mini-näsa har på detta foto en jätte-näsa. Smaskigt.
Ni vet när ni känner den där känslan i hela kroppen. Att något är på gång. Att något som man fick reda på. Där det absolut inte finns några grunder för dess information. Bara ovetenskapligt vetande. Men jag känner det. Alltså det spritter i kropp och i topp. Jag tycker det är fantastiskt spännande. Kanske går jag händelserna i förväg, men jag vet att 2015 kommer att bli mitt år. Som så mångas andras år. 
Det kommer bi vårar år. Det kommer bli ett fantastiskt år. Det kommer bli ett underbar år. Så håll fast i det ni hittar, lägg in en stöt och kör. 
Glöm inte att bry er mindre om de som tar energi och mer om de som ger energi. Glöm inte heller att berätta vad du tycker och tänker. Vad är det värsta som kan hända?
KRAM

Jag är verkligen inte 

bra på det här.

Att bara ta det lilla lugna...

Under helgen som gick hann jag och lillflisan med att få besök av kräksjukan. Usch och fy för den. Liljan hade en tuff söndag eftermiddag och jag en tuff natt. I är pigg och glad jag är frustrerad. Sitter i min lägenhet men har massa att göra... Projekten innanför väggarna är nu slut, förutom granen som måste in... Men det ordnar sig! Tänker ta en lugn promenad inom kort. Behöver luft. Syre. Ny energi. Ljud. Ljus. Så om jag bara hejar och inte stannar är jag inte otrevlig, jag är i allra högsta grad bara omtänksam. Även om jag känner mig hundra är jag inte 48h karantänfri.

Ha en underbar tisdag!

KRam

Ett Filmtips.

- Till Söndagskvällen

Så här på söndagseftermiddagen får ni ett filmtips av mig. The other woman.

 Smidigt nog finns den på netflix. 

Jag bara är.

Lite kär.

Jag kan bara erkänna det. Jag kan bara säga det. Jag kan även skrika det. Jag får det. För det är bara jag som bestämmer. Det är jag som bestämmer hur min vecka ska starta och hur min vecka ska sluta. Idag när jag vaknade inringad av två små med huvudvärk dunkandes kunde jag inte mer än fundera på denna underbara känsla. Känslan har funnits länge. Den är stark och jag vet att det är upp och ned. Men.

Kärleken till livet är fantastiskt. Jag måste bli bättre på att ta hand om den och att älska den. Att vårda den som en kärleksresa med ett lyckligt slut. Jag måste vrida ut varje känslodroppe och suga i mig det för att kunna bli ännu mer fast beslutsam att det är livet jag är kär i. 

Förstår ni vad jag menar?

Att hoppa upp en stund...

Men hur?

Det är med slutna ögon jag försöker att få min kropp, min själ och mina sinnen att flytta sig fram i tiden. Bara att par månader eller så. Det är med slutna ögon jag försöker få min krop, min själ och mina sinnen att lyfta sig upp till det underbara blå. Inte alls för att stanna utan enbart för att hälsa på. Jag behöver de visas tankar och ord. Jag behöver stillas en stund. 

Jag kan liksom känna att jag vill sitta ovan mig för att se mig. Se mig för den jag är. Se världen vad den ser i mig. Känna livet mer än bara då. Hitta det nu men snegla in i det blanka kapitlet. Liksom få så där lagom mycket veta. Och det jag då just får veta glömmer jag lätt men ändå får mig att komma ihåg.  Fast jag inte varit med om det - ändå fast det känns så.

Det spritter i tårna. Det blir varmt om kinderna.

Tror kroppen fylls på. 

Ta hand om er.

Kram

En gran och en katt

Snart är det dags...

Ja snart kommer julen. Det känns verkligen inte så när det inte är något ginster där ute. Inte ens röken från munnen som bevisar att nu är det kallt har gjort sig påmind. Jag längtar lite. Inte efter slasket men efter känslan. Men kanske är ni som jag - att ni gillat allt som hör till julen, innan självaste julen. Sedan när den är gjord vill man bara ha en ljuset och våren. Var årstid har sin charm, men ibland är det svårt att njuta tillfullo. 

Vaknade i lagom tid i morse. Körde lite yoga, åt en god frukost framför nyhetsmorgon för att sedan få 

finbesök av syster med familj. En gran hade de med sig. Eller ja, kanske inte en gran men nästan. Fint blev det - grönt är det... 

Och när julen ändå gjorde sig påmind var det dags att fylla frysen med lussebullar. Jag bakar gärna, men äter sällan. Får se vem som kommer få äta upp dessa. Trodde degen blev fel men icke, blev helt fantastiskt. Det är så underbart att baka. Det gör mig harmonisk och glad. Till helgen får det nog bli pepparkakor, Får bara förbereda mitt tålamod med mina två små. Helgen går även den i helgens tecken - den årliga julfesten går snart av stapeln. Mysigt!

KRAM

Hur svårt kan det va?

Att finna den rätta...

Jag måste ha en fönsterlampa till mitt köksfönster - men hittar inte den rätta. Hur svårt kan det vara? De som är ovan kan vara bra, men jag vet inte. Kanske för stora. Kanske måste jag göra mig av med kökslampan? Kanske måste jag tänka om? Sådant här gör mig galen. Har ni tips? 

Kram

Att låta dagen inte blir som man tänkt

- Är något jag måste bli bättre på...

Hej på er!

Ni vet när ni planerar en dag och sedan blir den inte alls som man tänkt. Precis så har det blivit för mig idag. Efter en fartfylld jobbvecka var det igår kväll dags att varva ned. Vaknade tung i huvudet fast jag gick och la mig tidigt. Snörade på mig PW-skorna och njöt av en fantastiskt morgon. Kom hem, avnjöt en god frukost med nypressad juice gjord på granatäpple, broccoli och apelsiner. Tog mig ned till stan - två trappor ned - när det började flimmra framför ögonen. Ett nytt migränanfall på plats.  Stressade mig till apoteket där jag träffade en kvinna som visade mig piller för denna hälsostatus. Hon förklarade mycket länge och noggrant för mig att det var viktigt att ta det när man precis får symtom - jo, tack, jag vet. MEN sluta tjata! Hem, pimpla piller och vatten när min fina far knackade på dörren. Pillrena hjälpte, kvalitetstid med pappa. Många beslut att fatta. Kommer bli bra svar känner jag. 

Nu sitter jag i soffan, lite tjockare, lite tröttare med lite huvudvärk. Efter en kvart tillsammans med mindfulness ett yogapass framför TV:n och youtube är jag bättre. Jag tror jag har hittat ett sätt att komma runt denna migrän. Jag tror jag har kommit på ett sätt att övervinna. Hoppas dock jag slipper det här på ett tag. Vet varför jag får det, men snälla någon - låt mig slippa. 

Ätit massa godis. Är fullproppad så att det sprutar i öronen. Saknar mina hjärtan. Känns tomt och ensamt. 
Kram

Den dagliga frågan

Har nu blivit min rutin...

Jag har ganska länge planterat in en fråga som jag stämmer av ungefär fyra gånger om dagen - så att jag vet att jag hittar svaret. Min fråga lyder under de tillfällena "Vart hämtar du din energi". Det har blivit min livlina, för när jag kommer på svaren, som nu kommer ganska snabbt, ler jag inombords för jag vet då att jag är på rätt väg. 

Det är så otroligt viktigt för mig att veta och vara medveten om vart jag hämtar min energi för det är den som får mig att leva fullt ut. Det första svaret blir alltid hos mina barn, men igår kväll fick jag en rejäl dos energi på annat håll. Nämligen hos underbara vänner. 

När jobbklockan stämplades ur för att bjuda in helgen kändes både knopp och kropp helt färdiga. Som en urdragen disktrasa. En dejt med fina brudar stod på schemat. Med ena benet på mysdress-sidan och med andra benet på partydress-sidan övertalades jag att svira om, spraya på mig lite extra parfym, bättra på makeupen för att sedan avnjuta några glas cava, rött och alldeles för goda drinkar. En AW som började hos finaste virvla, mellanlandade på Bildepån där karriär som trummis tog fart slutade sedan på underbara Grappa. Kvällen fick mig att vakna lite tyngre i huvudet idag än vad jag hade gjort om jag tagit på mig mysdressen. Men kära ni. Energinivån fylldes på i form av prat, fniss och ihärdiga skratt. Vad mer kan jag säg än U.N.D.E.B.A.R.T

Men. Vad har jag för svar på frågan idag. Vart har jag hämtat energin? Jo, det förstår ni att efter lite strosning på stan och doft av hav fylldes det snabbt på. 

Jag kan dock säga att känslan av att sakna mina två små får mig att gå sönder lite. Men i morgon. Då är de hemma hos mig. Och då. Då blir det mys, kärlek och kramar för hela slanten. 

Ta hand om er.

KRAM

När livet inte blir 

som vi tänkt.

Det har tagit lång tid för mig att få till de rätta orden. Men nu blottar jag mig för er. Bara en del, men ändå så mycket. Ta vara på mig.

Ibland tar livet tvärstopp. Liksom gör en vurpa över ett hinder som man aldrig trott man skulle passera. Det gör ont i kroppen, i själen, inte minst i hjärtat. Det är krossat. Jag och M har valt att gå skilda vägar.

Efter en väldigt lång tid har det nu blivit så att vi valt att inte leva tillsammans. M har och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Vi kommer alltid att dela något underbart tillsammans, våra två små. De banden går aldrig att klippa. M är en fantastisk person och en väldigt fin pappa.

Jag är väldigt tacksam över våra år och jag ser tillbaka på dem med glädje. Varför vi valt denna väg behåller vi för oss själva och det tror jag ni accepterar.

Mina känslor och dagar är som en bergodalbana. De rusar fram i nedförsbacke, de saktar in i uppförsbacken. De går upp o ned. Timme efter timme lever jag utan att veta. Tiden får utvisa vad framtiden har för väg.

Funderingar och spekuleringar är något vi undanber. Onödiga tankar och elakt prat ser vi helst inte figurera då det enbart är vi två som vet varför, när och hur det blev så som det nu blivit.

Allt vi begär är en gnutta hänsyn och respekt.

Ta hand om er, Ditt liv och din vilja. Visa omtanke och kärlek. 

Tro på livet.

När vi trängs i sängen

Är all värk i världen värt det...

Godmorgon!

Igemte mig i natt har jag haft mina två små - tätt, tätt intill mig. De har roffat och krossat mig men samtidigt delat med sig av sin närhet och värme. Det gör det hela värt det. Hur ställer ni er till att ha era små bredvid er. När barnen var bebisar var det trygghet i deras säng vi värdera högt. De har sovit gott i sin säng och vi har aldrig haft problem med läggning eller sova-hela-natten. Nu när I blivit stor, börjat tänka och känna på ett annat sätt vill jag ge henne trygghet. Att hon får krypa ned bredvid mig vet jag ger henne väldigt mycket. Att sedan lille-bus härmar sin syster förvånar mig inte. Man kan kalla han för mini-eko.

Det blåser och regnar ute. Vi ligger under filtar och kollar på barnprogram. Snart dags för frukost. Det kurrar i min mage. Jag funderar, jag vrider och jag vänder. Vad händer nu? Inte med frukosten, utan med så mycket annat. Kanske är jag inte hungrig? Kanske är jag fundersam. Det är nog den känslan jag känner i min mage. Men, om jag fyller den med något gott, kanske  funderingarna lugnar sig en dag eller två. 

Jag hoppas ni får en härlig lördag. Här står det bio och fikamys på schemat. 

Ta hand om er.

Kärlek.

Kram.